Författarintervju med Johan Ehn

Författarintervju med Johan Ehn

Johan Ehn bor med sin man författaren Mats Strandberg på Södermalm i Stockholm, i samma stad som han växte upp i. Han är konstnärlig ledare för Teater Barbara på heltid, vilket gör att han inte har så mycket tid som han skulle vilja ha till skrivandet. Förutom att skriva gillar han böcker, teve, teater, film, matlagning, att baka tårtor och jobba i trädgården. Han är även intresserad av hur vi ska göra den här världen till en bättre plats – för alla.

Din debutroman Down under för unga vuxna gavs ut i juli. Har du lyckats koppla av något i sommar, eller är det svårt att göra innan boken har recenserats i slutet av augusti?

Jag har rensat ogräs och städat i det lilla hus jag och min man just köpt. Det har varit rätt skönt att vara distraherad från att tänka alltför mycket på boken.

Hur har boken hittills tagits emot?

Väldigt fint. Jag är otroligt glad och rörd över hur många som har hört av sig, eller postat fina saker på sociala medier. Jag har fått otroligt fina omdömen och recensioner från flera bloggare och en riktigt bra recension från Bibliotekstjänst, vilket känns stort. Vi får väl se om det kommer några fler recensioner!

Trots att romanen är fiktiv är den baserad på dina egna upplevelser. Hur mycket av huvudkaraktären Jim har du tagit från dig själv och ditt eget liv?

Det mesta som Jim går igenom är taget från mina egna upplevelser. Men det behöver ju inte betyda att det blir en bra berättelse bara för att den är viktig för en själv. Jag har kastat om i tidslinjen ibland, och jag upptäckte till exempel att jag kunde ”slå ihop” personer från verkligheten för att skapa mycket tydligare karaktärer i boken.

Foto: Ola Kjelbye

Teoretikern Judith Butler menar att det i samhället finns en föreställning om att heterosexualitet är norm och därmed socialt obligatoriskt och godkänt. Hon kallar det här för ”den heterosexuella matrisen” och menar vidare att en individ som inte passar in i den konstruerar en låtsasidentitet för att inte avvika från normen. Kan man säga att Jim flyr till Nya Zeeland för att bli av med den identitet som han har ”fastnat” i, och som han har skapat genom så kallad performativitet?

Ja. Jag tänker de flesta av oss gör detta, bygger upp versioner av oss själva som vi kan ta till i olika sammanhang för att passa in eller vinna status. Men när det gäller en tydlig norm, så som sexuell läggning eller könsidentitet, så är det nästan ett måste – en överlevnadsstrategi, att skapa en persona som vi hoppas ska ha lättare att bli accepterad än den vi kanske anar att vi bär inom oss. Ett av Jims dilemman är att han är medveten om detta och värderar det som en svaghet att han inte lyckas ”stå upp” för vem han verkligen är. Blir man dagligen matad med vad som är ”tillåtet” så är det jävligt lätt att börja skala bort det som skaver och hotar – hur rätt det än känns inombords.

Existerar bokens Stefan på riktigt? Vad tror du i sådana fall att hans beteende berodde på, och önskar du nu att du hade bemött honom annorlunda?

Stefan är just ett exempel på en sammanslagning av ett flertal personer i mitt liv. När det gäller bokens Stefan så tänker jag väl att det är en massa saker som kan ligga bakom hans val. Han döljer säkert en osäkerhet bakom sitt beteende. Jag kan tänka mig att han provoceras av Jims icketypiska sätt att vara kille på. Kanske han själv skulle vilja våga vara något annat än vad som förväntas av honom hemifrån, från de i laget och så vidare.

Jims farbror är väldigt konservativ och har fördomar mot homosexuella, och kastar bokstavligt talat ut Jim ur huset på grund av hans sexuella läggning. Det har måste vara oerhört smärtsamt om man redan har en identitetskris. Hur har det påverkat dig att behöva möta och bemöta sådana personer? Har du förresten någon kontakt med dina släktingar på Nya Zeeland i dag?

Om du redan har en osäkerhet kring vem du är, så är det såklart väldigt tufft när samhället eller folk omkring dig anser att du ska vara på ett särskilt sätt, och det finns ju gott om folk som har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Sen kan en ju reagera väldigt olika från gång till gång. Ibland orkar du ta en diskussion, ibland vill du bara be någon hålla käften. Jag har inte så mycket kontakt med släkten på Nya Zeeland.

Tror du att svåra händelser kan göra en starkare som människa?

Det kan nog gå åt väldigt många olika håll. Ibland bryts du kanske ner till en början men lyckas vända det till något uppbyggande senare. Men det beror väl på. Vid fel tillfälle kanske en svår händelse helt enkelt blir för tung för en människa att ta och hen går under totalt.

Om du hade kunnat resa tillbaka i tiden för att träffa dig själv som vilsen tonåring, vad hade du då sagt till dig själv?

Jag tänker att det kunde bli lite liknande som 20-åriga Jim säger till barnet Jim. Att det blir bättre – även om det kan var en klen tröst att höra när en befinner sig mitt i skiten. Och att han dög hela tiden. Det var de andra som var ”empatistörda idioter” och missade att lära känna en skön person.

Foto: Ola Kjelbye

Både du och din man Mats Strandberg är författare. Hur fungerar det att ha en relation där båda skriver? Läser ni varandras texter, eller arbetar ni på var sitt håll så att säga?

Vi har alltid läst varandras texter. Det är också väldigt skönt att ha någon som fattar de märkliga processer en går igenom. Det kan ju bli ett rätt självcentrerat arbete i vissa perioder (he, he).

Innan har du bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik? Var övergången svår tycker du?

På scenen har du hjälp av skådespelare, kostym, ljus, scenografi, etcetera, för att berätta din historia. I bokform måste du hitta sätt att gestalta allt detta i texten. Samt att göra det utan att upprepa, komma med banala metaforer, eller hamna i ”adverbträsket”. Det svåraste var nog att hitta min röst, mitt sätt, att göra det på.

Johan skriver om just det här i ett blogginlägg på Debutantbloggen.

Har idén om boken om Jim funnits inom dig en längre period, eller är det något som vuxit fram på senare tid?

Jag har haft en idé om att göra något om Jim ganska länge, men att det skulle bli en bok dök upp för omkring 4-5 år sedan.

När det kommer till själva skrivandet; är du den disciplinerade författaren som schemalägger sin skrivtid eller är du mer flexibel och skriver när andan faller på?

Jag har ju ett heltidsjobb på teatern så jag får liksom försöka sno åt mig skrivtid när det går. När jag är på turné är jag rätt disciplinerad. Jag lägger upp ett schema och skriver 2-3 timmar på hotellet varje dag. Jag gillar verkligen att skriva på hotell! Inte en massa måsten som stjäl tid. Du kan inte måla om i köket, tvätta trasmattor eller plocka ur diskmaskinen. Och blir du hungrig finns det roomservice!

Musik är ett stort intresse för Jim, och i Down under finns referenser till låtar i början på varje nytt kapitel. Vad har musiken betytt för dig, och tror du att den kan fungera terapeutiskt?

Musik har alltid betytt mycket. Särskilt när jag växte upp och förstod genom texterna att mina favoritband kunde hjälpa mig att sätta ord på mina förvirrade tankar. De verkade ha gått igenom liknande saker själva. Ibland kan det bara vara tröstande eller peppande att sätta på en viss låt och försvinna in. Så ja, både texter och musik kan fungera terapeutiskt, tycker jag.

Ska du medverka på årets Bokmässa? Många författare och bokförlag bojkottar mässan då Nya Tider återigen får en monter. Vad tänker du kring yttrandefrihet; ska man tillåta att det högerextrema får plats och utrymme och hur ska man som författare, förlag, bibliotekarier etcetera agera?

Ja, jag ska medverka på Bokmässan. Men jag har full respekt och förståelse för de som inte gör det. Jag tycker inte att det är ett inskränkande av yttrandefriheten att neka förkunnare av idéer som samhället rubricerar som brottsliga. Nya Tider har visat sig vara förankrad i den rasbiologiska miljön, har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och då tycker jag inte att de ska vara på Bokmässan.

Ett av dina intressen är ju att baka och laga vegetarisk mat. Som vegan är jag väldigt nyfiken på vad din specialrätt är, och vad du skulle bjuda på för att imponera på och övertyga en skeptisk köttätare om att vego faktiskt är gott?

Hm…många av mina favoriter är vegetariska eller veganska rätter från början. Till exempel gör jag en svampfylld pasta med mandelsås från Sicilien. Sparris-risotto är en annan favorit som jag gör med lite jäst istället för Parmesan i slutet. Som efterrätt kanske en chokladmousse gjord på havregrädde och några skedar avokado.

Det låter väldigt smarrigt!

Tillbaka till romanskrivandet: kan vi vänta oss fler böcker från dig framöver, och kommer du i sådana fall att fortsätta att skriva för unga vuxna? Finns det något motiv eller tema som du skulle tycka särskilt mycket om att ha med i en eventuell ny roman?

Jag prövar just nu två, kanske tre olika idéer till kommande romaner, men jag tror att en av dem håller på att vinna. Men jag vet inte ännu var den kommer att hamna åldersmässigt. Svårt det där med indelningar. Jag hoppas ju till exempel att Down under ska läsas av både unga och vuxna!


Johan Ehn finns på både Instagram och Facebook, och bloggar även på Debutantbloggen!

Läs gärna min recension av Down under.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *