Författarintervju med Karin Pasche

Författarintervju med Karin Pasche

Författaren Karin Pasche föddes i Uppsala, växte upp i Uddevalla på västkusten och bor nu med man och barn på Södermalm i Stockholm. Hon är utbildad agronom och arbetar med kvalitetsfrågor i livsmedelsbranschen. Naturvetenskapen är en viktig inspirationskälla i hennes skrivande, då hon menar att det finns så mycket fantasieggande i det naturvetenskapliga fältet. Speciellt de områden som ännu inte är fullständigt klarlagda – som människohjärnan till exempel, vilket är något som Pasche närmar sig i sin debutromanen som gavs ut i januari i år.

Din debutroman Labyrint – vägen in kan beskrivas som en spänningsroman med inslag av magisk realism. Kan du berätta lite om den och när och hur idén kom till?

Den handlar om tre människors sökande och hur de vandrar genom livet i jakt på olika saker. En av dem är Julia som drabbas av en hjärnförändring efter en sjukdom. Under tillfrisknandet börjar hon se mer av verkligheten, ungefär som en radio som efter en smäll får in fler frekvenser. Julias nyvunna förmåga gör att hon kommer i kontakt med människor som hon annars aldrig skulle möta, och hon dras in i en kedja av händelser som hon försöker tyda och hantera, i en värld som upplevs mer och mer som ett deterministiskt spel.

Jake har lämnat sitt framgångsfulla liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och sedemera affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. Jake anar att hans mamma bär på en mörk hemlighet men hon sjunker djupare in i demens, till en plats där hon inte längre kan besväras av hans besatthet av att finna sanningen. Jakes oförmåga att släppa taget om det förflutna gör att han slutligen står inför samma öde som sin far.

Inspirationen till Julias kognitiva förmåga bygger jag på det faktum att människor inte ser verkligheten som den är. Vi ser det som är viktigt för vår arts fortlevnad. Våra hjärnor är inte utrustade att se verkligheten på andra skalor än människoskalan. På den allra minsta eller största skalan räcker inte våra hjärnor till och vi behöver ta hjälp av vetenskapen. Men vår begränsning väcker en del intressanta frågor: Vad skulle hända om vi uppfattade mer av omvärlden? Skulle den som såg mer ha ett försprång gentemot andra, eller skulle det bli ett handikapp?

Jag har även smugit in ett filosofiskt tema i boken – den evigt debatterade frågan om fri vilja. Är man fri att välja, eller är man endast ett offer för sina gener och miljö? Hur fri är du att välja dina tankar? För att kunna välja en tanke måste du tänka den innan du har tänkt den.

Foto: Teresia Bergström

Är karaktärerna helt och hållet fiktiva, eller har du hämtat olika drag från människor i din omgivning?

Inspirationen till Julias sjukdom fick jag genom en dagbok som jag hittade i tunnelbanan i Stockholm. Dagboken var fylld av medicinska termer och journaler från sjukhusbesök – en skatt för en naturvetare. Jag fann ägaren och efter några samtal fick jag ta del av hennes sjukdomshistoria och använda mig av den för att förklara varifrån Julia får sin kognitiva förmåga.

Inspiration till gatupredikanten Job har jag plockat från Stockholms gatupredikare – ensamma och missförstådda själar som stryker runt och gormar på stadens gator.

Inspiration till Jake var svårast att finna, han var så främmande. Men jag gav honom några av mina egenskaper och då tyckte jag att det blev lättare att förstå sig på honom. Han fick min analytiska och envisa läggning. Om han har bestämt sig för en sak ger han aldrig upp.

Vad tycker du är svårast; att beskriva och skildra karaktärer eller miljö? 

Jag ville ha ett bra driv genom boken och kroka i läsaren vid varje kapitel för att hålla kvar intresset. Jag försöker skriva lagom mycket miljöbeskrivning för att sätta scenen, men det får inte ta över och dra ner tempot.

Karaktärsbeskrivningar är roligare och därmed lättare att skildra. Jag gillar att studera människor och lyssna på samtal. Det känns väldigt tillfredsställande när jag hittar en gest eller ett drag som utmärker en stämning eller situation klockrent.

När romanens huvudkaraktär Julia får hjärninflammation börjar hon se en annan verklighet, där människor och händelser är sammanlänkade på ett förutbestämt sätt. Ibland så kan livet kännas precis så, som att de val man gör leder en i en viss riktning. Tror du på ödet och på att våra liv är utstakade efter de val vi gör varje dag?

Jag tror vi lever i ett deterministiskt universum, och att vi är produkter av våra gener och den miljö vi befinner oss i, vilket även inkluderar uppväxt, samtid, kunskap och erfarenheter. Jag tror inte att vi har en fri vilja i en filosofisk mening. Det känns som vi gör fria val, men det är en illusion. Valet är redan gjort av ditt undermedvetna, innan ditt medvetna jag får reda på det. Så, hur fritt är ett val som ditt undermedvetna har gjort? Det undermedvetna är förvisso en del av dig, men det är också bestämt av dina gener, miljö, tidigare tankar och handlingar.

Samtidigt är det viktigt att vi gör val och ständigt stävar efter förbättring. Att tro att vi inte har en fri vilja är inte samma sak som att resignera och inte göra något. Att inte göra något är i sig ett val, ett dåligt sådant.

I berättelsen får man ta del av tre karaktärers perspektiv, vilka lever helt olika liv och tillhör olika samhällsklasser. Jag tänker på Julia, som med sitt lågavlönade arbete får vända på varje krona då hon blir sjukskriven, och på Jake som med familjens pengar lever i ett överflöd av pengar och lyx. Det är intressant att se hur gatupredikanten Job, som en gång var extremt rik på grund av sin gåva, nu väljer att leva ett minimalistiskt liv där tron är det enda viktiga. Hade du något syfte med att skildra de motpoler och skillnader som finns i samhället?

Tanken var att låta tre människorna från olika samhällsklasser träffas, något som inte skulle ske utan Julias nyvunna förmåga. Det är dels en lek med de parallella liv som människor lever bredvid oss och som vi oftast inte kommer i kontakt med. Dels är det en början på något som behandlas mer av i del två av bokserien; att en procent av jordens rikaste äger lika mycket som resterande nittionio procent, och att de extremt rika snabbt blir rikare. Det är en så orimlig snedfördelning att det inte går att undvika prata om.

Pengar, och hur de både kan vara en välsignelse och en förbannelse är också ett tydligt tema i boken. Det som är intressant är att Julia och Jake är lika olyckliga och ensamma i början av berättelsen oavsett om de har tillgång till pengar eller inte. Den ende som egentligen känner att livet har en mening är Job. Tror du att pengar kan göra en människa lycklig? 

Jag tror att en viss nivå av välstånd minskar olyckan hos människor, de nedre nivåerna i Maslows behovstrappa behöver vara uppfyllda. Men när den är uppfylld och man har mer pengar, ökar inte lyckan för det. Flera som är extremt rika upplever andra slags problem – de blir isolerade, de har svårt att lita på vänner och de måste skydda sig mot illasinnade människor.

Vi glömmer att saker som gemenskap, kultur, natur och motion gör oss lyckliga.

Om du själv hade haft Julias förmåga, skulle du då använda den för att bli snuskigt rik?

Haha! Jag skulle vara väldigt försiktig med att använda den, av många skäl. Men visst skulle jag använda den sparsamt för att förverkliga några drömmar och stötta projekt som jag tycker är viktiga.

Hur lång tid tog det att skriva klart boken?

Jag skrev första utkastet dagligen i fyra månader under en period av arbetslöshet. Jag tror att det är viktigt att skriva det första utkastet i raskt tempo, det vill säga under loppet av några månader. Annars finns det risk för att man tappar inspiration och det kreativa flödet. Efter den perioden arbetade jag heltid och redigerade i texten i omgångar. Redigeringen kunde jag utföra på kvällar och helger, den är inte lika beroende av att utföras i ett sammanhängande stycke.

Har du gått någon skrivarkurs eller är du självlärd? Är skrivintresset något som alltid funnits hos dig?

Jag började skriva dagbok redan som 12-åring. Min syster gav mig en med motiv av gråtande clowndockor – ett tema som jag ännu i dag förundras över! Varje blad hade ett datum, och plikttrogen som jag är, fyllde jag varje blad.

I tonåren var jag med i Lilla Augustprisets ungdomssatsning. Vi var ett 20-tal ungdomar från hela landet som fick delta i skrivarläger, så ganska styrt alltså. Det var en fantastisk och ovanlig möjlighet, förstår jag nu, och jag skrev nyligen (en sådär 20 år senare!) till initiativtagaren och författaren Mats Wahl för att tacka för hans engagemang.

Hade du hela storyn klar för dig redan när du började skriva, eller kom du på händelseförloppet allteftersom?

Jag hade byggt boken genom excelblad som minutiöst beskriver scenernas konflikter och portionerar ut ledtrådar under kapitlen – ganska styrt alltså. Men under processen tog sig berättelsen nya vägar och jag fick stuva om i excelbladen. Del två av serien har jag skrivit mycket ledigare. Då har jag utgått från sex stycken nyckelscener runt vilka historien vävs. Det var lättare och roligare att skriva del två, mycket för att karaktärerna redan finns och att jag hade en klar bild av vart de skulle.

Foto: Teresia Bergström

På bokförlagets hemsida är bokens målgrupp vuxna, medan man på till exempel Adlibris väljer unga vuxna som målgrupp. Är tanken att den ska rikta sig till båda grupper av läsare, var det något som du och förlaget diskuterade? 

När jag skrev boken hade jag målgruppen 18-30 år i sikte, just för att det är en ålder då många viktiga val görs, och att det är risk för att hamna i limbo, paralyserad av alla möjligheter. Nu kan jag ångra att jag överhuvudtaget nämnde begreppet ”unga vuxna” för förlaget eftersom alla verkar ha sin egen definition på vad det är. (Jag tänkte i min enfald att det är som det låter: vuxna som fortfarande är unga). För vissa aktörer innebär ”unga vuxna” ända ner till 13-årsåldern.

Jag skriver definitivt för vuxna och faktum är att de läsare som har varit mest begeistrade är snarare lite äldre. Varför vet jag inte. Kanske för att det finns inslag av filosofiska tankegångar som alla bär med sig genom livet?

För att gå lite djupare in i det här med att dela upp litteratur efter ålder: fyller det något syfte för läsaren, eller är det bokbranschen och biblioteken som istället har nytta av det? 

Med stor konkurrens om människors uppmärksamhet är det viktigt att kunna snabbt kategorisera sitt verk för att fånga intresse. Allra bäst ur ett marknadsperspektiv är om man kan likna verket vid något som redan är känt, typ: ”Min bok är som Stieg Larssons trilogi fast med en mer trovärdig Lisbeth Salander.”

Ur andra perspektiv är det definitivt begränsande att kategorisera och åldersbestämma. Det gör att urvalet krymper och möjligheten att upptäcka nytt minskar. Risken blir att man bara läser sådant som man redan har läst, lite som alla algoritmer matar oss med idag i på streamingsiter. Jag skulle vilja ha en algoritm som vet vad man redan har sett och läst och räknar ut vad man verkligen behöver lära sig – en allmänbildarens algoritm!

Har du någon favoritplats där du helst sitter och skriver? 

Jag skriver bäst hemma vid köksbordet, nära till kaffebryggare. Jag kan skriva på många platser men det måste vara tyst, jag är en lättstörd typ.

Vad läser du själv för typ av böcker, finns det någon genre som tilltalar dig mest? Har du någon favoritförfattare?

Jag läser spänningsromaner, men inte deckare, den genren är uttjatad.

Allra bäst är verk – avsett om det är film, böcker, teater – som har en dörr öppen så att historien sipprar ut i verkligheten. Jag gillar när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och berättelsen koloniserar den riktiga världen.

Spenderar du (den så kallade) sommaren med att skriva, eller kan du koppla bort det när du har semester?

Sommaren spenderar jag främst med familjen i sommarhuset i Bergslagen, där jag varvar skrivande med research och trädgårdsarbete. Ibland tar jag mig ett dopp också. Jobbar man heltid under resten av året, blir semestern en viktig period för skrivprocessen. Fast det är klart, tempot och effektiviteten går ner under sommaren. Jag har ofta storslagna planer över hur långt jag ska ha kommit, och när jag sedan summerar dagen så visar det sig att de ofta bestått av bara glass och podcastar. Men det gör mig inget, så länge jag njuter.

Slutet av din bok bäddar ju för en uppföljare, och visst är det så att det ska bli en trilogi? När beräknas del två ges ut, och kan du avslöja lite av handlingen?

Jag har tänkt att serien ska bestå av tre böcker och del två är redan skriven. Förhoppningsvis kan jag skriva kontrakt på den efter semestern. Nu åker jag på researchresa med familjen för att ta reda på fler detaljer och kontrollera att jag har beskrivit platserna korrekt. Del två startar bara några dagar efter slutet i del ett. Några nya karaktärer tillkommer medanJulia, Jake och Job kommer att finnas kvar. Del två kommer bli något mörkare och mardrömslik, och jag lovar att många frågor kommer få sina svar.


Läs gärna min recension av boken.

Karin Pasche finns på Instagram, och har även en egen hemsida!

Labyrint – vägen in gavs ut av Hoi förlag januari 2017, och är den första delen i en triologi där del två förhoppningsvis ges ut inom en snar framtid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *