Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *