Hetta – Jane Harper
Hypen kring den här boken har väl minst sagt varit stor, kanske mest på grund av Hollywoodskådisen Reese Witherspoons inlägg på Instagram där hon prisade den. Det pratas även om att hennes företag ska filmatisera boken. Därför var förväntningarna väldigt höga när jag fick hem boken och började läsa.
I berättelsen finns en primärhistoria där protagonisten och jagberättaren Aaron Falk kommer tillbaka till det lilla australienska samhället Kiewarra där han växte upp, för att närvara vid begravningen av sin barndomsvän Luke. Men begravningen är även för Lukes fru och son, och man misstänker att det var Luke som dödade dem innan han tog sitt liv. Aaron är poliskommissarie, och då Lukes mamma ber honom om en tjänst som innebär att ta reda på mer om fallet, kan han inte säga nej. Luke var som en bror för honom, och hans mamma den mamma som Aaron aldrig haft.
Till sin hjälp har han Kiewarras nye polischef Raco, och tillsammans börjar de nysta i sådant som länge varit glömt och gömt, det som utgör berättelsens sekundärhistoria och som skiljs från nutid genom kursiv text. De här sekvenserna tillför i sig inget till primärhistorien förutom att ge den mer tyngd, och bidrar inte heller till dess upplösning.
Aaron flydde de här trakterna när han bara var en tonårspojke, och det finns inget med platsen som skapar sentimentalitet eller en känsla av att komma hem, tvärt om. Här finns istället människor som för länge sedan vänt honom och hans familj ryggen, och torkans inverkan på landet gör att han känner sig ännu mindre välkommen. Förutom Lukes föräldrar är det bara Gretchen, som var Lukes flickvän en tid under skolåren, som uppskattar hans besök och minnesfragmenten uppkommer ofta i mötet med dem.
Även om bokens centralmotiv till synes är en mordgåta, så finns det underliggande motiv och teman som gör historien till vad den är. Genom protagonistens ögon upptäcker man den småstadsmentalitet som finns här, och hur svåra tider och krossade drömmar påverkar människor och deras tankar och beteenden. Är man en van läsare av deckare upptäcker man snart att berättelsen håller sig till de mönster som är vanliga inom genren. Trots detta, och trots att det finns en ”tröghet” och lågmäldhet i berättelsen tills den når sin kulmen och upplösning, sitter man hela tiden på spänn. Kanske gör man det just på grund av att Aaron och polischefen tycks famla i blindo medan det hela tiden finns något osynligt och avgörande i periferin, något som står skrivet mellan raderna och som inte går att se.
Så ja, efter läsningen kan jag förstå varför Harpers bok blivit höjd till skyarna. Det är en historia som genom sin stämning lämnar läsaren med olustkänslor som till slut kryper under skinnet på en. Berättelsen når sin kulmen ganska sent, men efter det är förloppet snabbt, och det sker i och med detta en oväntad vändning. Men upplösningen känns för enkel och platt, och tappar bort den röda tråd som hela tiden finns mellan primär- och sekundärhistoria; mellan nutid och dåtid. Trots det så är det här rent berättartekniskt ett bra sätt att skapa en avledande manöver och ett oväntat slut, som tvingar läsaren att omvärdera och ändra uppfattning om det man hela tiden tagit för en given sanning.
Hetta (The Dry)
Deckare
Bokförlaget Forum
2017-04-26
335
Vuxna
Äntligen är Jane Harpers The Dry, som blivit höjd till skyarna, översatt till svenska! Det är en historia som genom sin lågmälda stämning lämnar läsaren med olustkänslor som till slut kryper under skinnet på en. När berättelsen når sin kulmen sker en oväntad och dramatisk vändning som gör det omöjligt att lägga boken ifrån sig!