Kallocain – Karin Boye

Kallocain – Karin Boye

Den andra boken i vårens bokcirkel med temat klassiker är Karin Boyes Kallocain. Den gavs ut första gången 1940, endast ett år innan hon tog sitt eget liv. På sistone har jag kommit att bli väldigt intresserad av både Boyes författarskap och hennes personliga liv, och jag har läst alla biografier jag har kommit över om henne. Det här har kommit att färga min läsning av både Kallocain och andra texter och hon författat; säkert på både gott och ont. För det finns en fara i att tolka en författares verk som biografiskt, då ett verk vid analys helst ska stå helt fritt från författaren och dennes liv. Efter att ha läst hennes dikter, är det en upplevelse att även läsa de romaner som hon skrivit; för även om det är en annan sorts röst här känner man ändå igen det starka, taktfasta och symboliska i det skrivna.

I Kallocain är det den samhällskritiska berättarrösten som får komma till tals, genom protagonisten Leo Kall, en kemist i Kemistaden som har tillverkat ett sanningsserum som ska få statsfientliga människor att bli fängslade och straffade innan de hunnit begå de brott mot staten som är förbjudna: det vill säga ha egna individualistiska tankar som är kritiska mot Staten. Det som är intressant med berättelsen är att den trots att den skrevs för över 70 år sedan, skildrar ett framtida samhälle som till viss del ser ut som det gör i vissa delar av världen i dag där staten övervakar individen och censurerar alla försök till kritisk granskning av maktsystemet.

Leo Kall som karaktär är utåt sett ett mycket gott exemplar av en medborgare av Världsstaten: inte bara är han en lojal medsoldat, han är även en duktig kemist som har tillverkat ett medel för Statens bästa för att avslöja icke-lojala invånare. Men när det första försöksoffret, nr 135, förhörs med kallocain i blodet händer något inom Leo, något som antagligen legat och grott en lång tid men som han inte tillåtit att komma upp till ytan. Ju fler personer som förhörs, ju fler historier får Leo höra om en hemlig rörelse som alla har en gemensam dröm om en annan verklighet där varje människa är sin egen, och det talas om en annan stad kallad Ökenstaden. Leo blir snabbt medveten om att hans chef Rissen delar dessa tankar och idéer och eftersom Leo hela tiden brottas med sina inre demoner anmäler han honom till den högsta polischefen. Leo har nämligen själv bidragit till att att en ny lag har stiftats, som innebär att individer som bär på negativa tankar om Staten och som kan skada det nuvarande systemet på något vis kan straffas, och även bli avrättade. I samma veva som han anmäler Rissen och ber polischefen om en gentjänst att avrätta Rissen för förräderi, inser han hur fel han haft och att han själv också innehar en kritisk syn på Staten, och egentligen drömmer om den utopi som Ökenstaden står för.

Den som får Leo att våga öppna dörren till sitt inre är hans fru Linda. Hon är en fascinerande karaktär som man först i slutet av berättelsen får en klar bild av, av förklarliga skäl. För i en verklighet där man ständigt är övervakad går det inte att visa vad man egentligen har för åsikter och vem man egentligen är. Linda tycks därför kall och oempatisk till en början, men sedan förstår man varför. Hon är en kvinna som redan när hon födde sitt första barn insåg hur fel och omoraliskt det samhällssystem som existerar är, där kvinnor endast ses som en tillgång på grund av sina äggstockar och sin livmoder – för att föda fler män till världen. Som individ har hon inget som helst egenvärde, utan fungerar bara som fru och föderska. Linda är den första i romanen som kritiserar det patriarkalt styrda samhället, och det är genom henne som Leo ser verkligheten ur hennes, det vill säga det kvinnliga perspektivet.

Trots att jag är medveten om att man bör skilja på verk och författare, kan jag ändå inte låta bli att dra vissa paralleller mellan Karin Boyes livssituation och de påhittade karaktärerna i Kallocain. För visst finns det vissa likheter mellan Boye och Kall: Kall är i ständig konflikt mellan de två sidorna av sig själv – det som är det ”rätta” enligt Staten, och det som känns äkta och sant för honom själv, det som är den innersta kärnan av hans jag. Boye hade sedan de tidiga tonåren också varit i ständig strid med sig själv och sina känslor – för trots att det ansågs vara fel och till och med olagligt vid den här tiden att vara homosexuell och att ha samlag med en person av samma kön, så blev hon ständigt förälskad i nya flickor/kvinnor vilket ledde till psykisk ohälsa. Hon gick till och med i psykoanalys för att bli ”botad”. Samhällets syn och det hon själv kände måste därför ha lett till en splittring av jaget, precis som den splittring Leo Kall upplever. Många behandlade henne dessutom med respektlöshet, och hon kunde bara känna sig fri och lycklig i de kretsar där hon kunde vara sig själv, vilket var på landsbygden vid den skola där hon brukade arbeta. Den här platsen kan ses som en utopi; en idealplats och ett idealsamhälle i miniformat. I tonåren var Boye en sökare, och hon blev som besatt av både kristendomen och buddhismen. Jag är ingen terapeut, men det är inte svårt att lista ut att hon på något sätt försökte finna det rätt svaret, och då hon kände att kristendomen svek henne sökte hon sig vidare till buddhismen som istället accepterar alla människor så som de är med stor respekt och vördnad. Trots att hon funnit en religion som accepterade henne som hon var, brottades hon ständigt med ambivalenta känslor inför sig själv – kanske hela livet ut.

Men det finns lite av Boye i alla karaktärer i romanen; i Linda som fått upp ögonen för de patriarkala strukturerna i samhället som förminskar kvinnan (Boye lär ha protesterat mot hur olika kvinnor och män behandlades på universitetet i Uppsala) och Rissen och försökspersonerna som vågar gå emot Staten trots risk för hån och straff (i Berlin träffade hon många likasinnade och kanske var det på grund av gemenskapen med dem som hon fick mod till sig att sedan leva ihop med en annan kvinna).

Det kan hända att jag fabulerar i mitt försök till analys, men efter att ha läst boken och biografier om Boye parallellt med varandra har det varit omöjligt att inte se ett samband och en koppling mellan liv och dikt.

Kallocain är en dystopisk roman som skrevs redan nio år innan George Orwells 1984 gavs ut, vilket kan vara intressant att påpeka. Det är dock oklart om Orwell påverkades av Boye i sitt skrivande.

Karin Boye gav ut fem romaner och fyra diktsamlingar, samt en diktsamling postumt. Hon blev 41 år gammal.

För er som redan har upptäckt Boye och för er som vill göra det, kan jag tipsa om att Modernista i januari 2018 ger ut flera av hennes verk i nyutgåvor!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Kallocain Bokomslag Kallocain
Albert Bonniers Klassiker
Karin Boye
Bonnier Pocket
2010-01-04
155
Vuxna

En dystopisk roman som skildrar ett samhälle där Staten övervakar varje människa, för att individualism och kritiskt tänkande inte ska kunna existera.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *