Den Andra i ungdomsromanerna Hush och The Book of Not

Den Andra i ungdomsromanerna Hush och The Book of Not

Feministiskt och postkolonialt perspektiv

Även om kolonialtiden är över sedan länge, så har 500 år av kolonialism där den vite mannen erövrade 85% av världens yta och fraktade ungefär 13 miljoner slavar från Afrika till Amerika, fortsatt att påverka dessa länder både politiskt, ekonomiskt och framförallt kanske psykologiskt. För även om kolonialismen som sådan är över, kan man påstå att imperialismens ideologi fortfarande existerar i de hierarkier som finns i samhället, där den vite mannens hegemoniska världsbild ges tolkningsföreträde. Racism och patriarkat har alltid har varit pelare i den vite mannens envälde och denna diskurs upprätthålls genom att utesluta avvikelser från den rådande normen, vilket skapar en dikotomi mellan den vite mannen och de andra, ”the Other”. I en sexualiserad och rasifierad diskurs exkluderas även den icke-vita kvinnan som inte går att identifiera med den manliga vita normen, och får genom detta en underordnad position. Att då som svart flicka leva i ett koloniserat land eller i kolonisatörens land medför ett identitetssökande då hon avviker från den vita normen både genom genus och etnicitet. I ungdomsromanerna Hush av Jaqueline Woodson och The Book of not av Tsitsi Dangerembga är det här förtrycket verklighet, och just det faktum att böckerna är skrivna av svarta kvinnor gör dem utmärkt att analysera ur ett postkolonialt och feministiskt perspektiv då författarna genom karaktärerna talar med sin egen röst.

Synen på den Andre och kvinnan som den dubbelt förtryckta

En vanlig term för att beskriva relationen mellan kolonisatör och koloniserad är den Andre eller ”the Other” på engelska, vilket pekar på skillnader och annorlundahet. Det är den vite mannen, kolonisatören, som är normen och det är han som anser sig ha rätt att definiera sig själv och andra människor. Den icke-vite människan ses som maktlös, och tvingas genom den vites normativa blick att sätta på sig en vit mask och genom denna se sig själv genom den vites blick; hon blir då även för sig själv ett objekt och icke- rationell, icke-civiliserad och icke-intelligent. Ett sätt att fly underlägsenheten är att kämpa emot svartheten och den koloniserade skaffar därför en symbolisk vit mask enligt kolonisatörens ideal; en ”vit” utbildning, ett ”vitt” sätt att bete sig och vita värderingar. Svartheten lyckas dock aldrig helt döljas. Den postkoloniala feminismen riktar mer in sig på genusfrågor, och fokuserar på hur det kvinnliga könet har förtryckts och fortfarande förtrycks av de vita mansdominerade samhällena, och kan därför sägas tillföra ett raskritiskt perspektiv på feminism. Men kombinationen av etniskt förtryck och könsförtryck kan se olika ut. Ibland förstörs ett någorlunda jämställt system av kolonisatörens ankomst, där kolonisatören inför ett etniskt förtryck av både koloniserade män och kvinnor där kvinnorna redan är förtryckta av patriarkala strukturer, och kolonisatören kan även införa nya patriarkala element till den redan existerande förtryckande strukturen. De koloniserade kvinnorna blir således dubbelt förtryckta.

I en sexualiserad och rasifierad diskurs exkluderas allt som inte tillhör den manliga vita normen, och alla dessa grupper får då en underordnad position i samhället. Den svarta kvinnans levnadsvillkor påverkas på så vis av patriarkatets maktstruktur då hon genom sitt kön och sin hudfärg placeras långt bort från den sociala sfären. Hemmet ses i det patriarkala perspektivet som kvinnans sfär där hon göms undan och tystas ner, och samtidigt som hemmet har gjorts till kvinnans plats blir kvinnan som den Andra en plats – en topos – för att den vite mannen ska kunna upprätthålla patriarkatets hierarki.

Mimicry och ambivalens

Den psykologiska idétraditionen som bland annat Homi K. Bhabha är influerad av kännetecknas av synsättet att den förtryckta har möjlighet till motstånd mot sina förtryckare. Detta tankesätt grundar sig på tanken att den Andre ständigt rör sig mellan att vara både främmande och kontrollerad av den vite. Bhaba menar att den här ambivalenta positionen kan användas av den förtryckta för att skaffa sig makt, vilket han benämner mimicry, en härmning där den förtryckta sätter på sig den vita masken – men endast vid behov, och genom den här imitationen avslöjas att dessa stereotyper inte är är ett stabilt fenomen. Genom härmningen uppkommer frågan om identiteter och om människans likhet oavsett hudfärg.

Genom att upprätthålla de vita maskerna skapas en identifikationsprocess där ”främlingen” genom närhet till den vite förtryckaren passerar som vit. Det här passerandet sker alltid inom maktsystem, där det svarta subjektet endera omedvetet identifiera sig som någon annan än den hon i själv verket är; utan att vilja eller veta det, eller avsiktligt för att vara någon hon annars inte har möjlighet att vara. När passerandet lyckas blir skillnaden mellan subjekt och den bild det antagit omärkbart, eller misslyckas; vilket medför att subjektet ertappas med att inte vara den antagna identiteten. Detta kan orsaka en identitetskris. Att passera som vit i det imaginära rummet innebär alltid att den svartas historia skrivs om, vilket leder till en känsla av att inte höra till, samt en rädsla av att bli sedd utan vit mask och därmed placerad i en underordnad position. När den svarta identiteten sedan blivit upptäckt skapar trasformationen från ”vit” till svart (ännu) en identifikationskris då den nu främmande blir endast en kropp och ett objekt.

Ungdomsromanerna Hush och The Book of Not

Hush tar sin början när tolvåriga Toswiah Green och hennes familj har tvingats lämna sitt hem i Denver för att flytta till en annan okänd stad långt borta. Berättelsen skildrar genom anakroni både tiden före och efter flykten, där analepser från primärhistorien gör att tidigare erfarenheter om livet före görs kända. Familjen är en av få svarta i samhället, och fadern är den enda svarta polisen i distriktet – ändå märks inte någon främlingsfientlighet av förrän tidpunkten när fadern blir vittne till hur två vita polismän skjuter en svart pojke till döds. När fadern sedan vittnar mot de vita poliserna blir familjen hotad, och den vite polischefen tar polismännen i försvar och anser att fadern bör fly staden och lämna sitt yrke som polis. Familjen hamnar därmed i en ny stad som de inte gillar, långt bort från den betydelsebärande friheten som naturen ger och alla som de någonsin känt. De blir tvungna att byta namn, Toswiah blir därmed Evie, en flicka som hon inte kan eller vill känna igen sig i. I The Book of Not lever Tambudzai Sigauke, eller Tambu som hon kallas, i Rhodesia – dagens Zimbabwe. Berättelsen utspelar sig under 70-talet, i det pågående gerillakriget då landet försöker bryta sig loss från det brittiska styret som existerat sedan landet blev en brittisk koloni på 1800-talet. Det här medför våldsamheter, där Tambu blir vittne till hur bland annat systern Netsai blir skadad och våldsamt förlorar sitt ena ben. Samtidigt som frihetskriget rasar utanför, befinner sig Tambu på en engelsk flickskola som drivs av vita nunnor; ”Young Ladies’ College of the Sacred Heart”, dit hon kommit på grund av ett stipendium. Här finns bara några få svarta tjejer som precis som Tambu vunnit en plats genom stipendium, resten är vita tjejer från välbärgade engelska familjer.

Skapandet av den Andra i Hush 

När fadern bestämt sig för att vittna mot de två vita poliserna, avslöjas genast att Toswiah och hennes familj inte tillhör den vita norm som finns i samhället. Polischefen uppmanar fadern att lämna sin tjänst om han vittnar mot poliserna som skjutit ihjäl en svart tonårspojke, och som en gång varit familjens vänner. De får flera hotsamtal och till en natt kommer män med vapen och hotar dem – vilket är den händelse som får familjen att bestämma sig för att genast fly sitt hem och sitt liv för att inte riskera att bli dödade. Tvånget att fly hemmet och arbetet – det som är tryggheten i livet blir till en symbol för den vite mannens högsta position i den samhälleliga hierarkin; den svarte Andre har ingen röst eller självbestämmande över sitt eget liv utan måste rätta sig till den vite mannens vilja och krav – och de står därför helt maktlösa. Rasifieringen och objektifieringen som hela tiden legat latent blir plötsligt synligt då att fadern ”sviker” den vita mannen då han bryter det tysta löftet om att alltid skydda sina poliskollegor – han tar så att säga av sig den vita masken och är inte längre kontrollerbar. Genom detta blottas hans egentliga svarthet; annorlundaheten och det främmande gör att de helt kan förtrycka den svarte mannen. På så vis förflyttas de längst ner i den sociala hierarkin: inte bara rasmässigt utan även klassmässigt när den yrkesmässiga ställningen och det fina område de bott i byts ut mot arbetslöshet och slumråde. För Toswiah blir det nya hemmet blir som en sorts fängelse för henne, det är en plats där hon vantrivs dels på grund av det fysiska – lägenheten är liten och i dåligt skick och en total motsats mot hemmet i Denver, men även det psykologiska då instängdheten gör att hon ständigt påminns om orsaken till sin fångenskap – de vita männen. I det fysiska och mentala fängelset skapas det passiva kvinnliga objektet; hennes kropp blir till den vite mannens topos på samma gång som hon placeras utanför den sociala sfären, precis som Reyes framhåller i sin argumentation. Hemmet och kroppen som är buden dit manifesterar därmed det fängelse som den vite mannen tilldelat henne, och blir till en symboliskt makt där patriarkatets hierarkin kan fortgå.

Skapandet av den Andra i The Book of Not

Kvinnan blir genom kolonisatörens ankomst dubbelt förtryckt då det i byn redan existerar en patriarkal samhällsstruktur. Genom det dubbla förtrycket blir Tambu endast en kropp, mannens topos vilket blir symboliseras genom platsen berättelsen utspelar sig på – fört en liten by som först tagits över av den vite och sedan den svarte gerillamannen. I och med flykten från byn där förtrycket blivit så påtagligt genom våldet och kvinnans underlägsna plats hoppas Tambu på ett bättre liv än det liv hennes moder har. Men den den engelska skolan är en plats där Tambu fortsätter att förtryckas, det byter bara skepnad. Endast sex svarta flickor har släppts in, vilket ofta påpekas av nunnorna, och dessa trängs ihop i ett sovrum för fyra som kallas för ”det afrikanska sovrummet”, skilt från de vita. Vid matutdelningen  i matsalen ställer nunnorna ner de svarta flickornas mat så hårt att det skvätter, medan de varsamt ställer ner de vita flickornas mat med ett leende. Genom att nunnorna ser alla de svarta flickorna som ”likadana” och inte bryr sig om att kalla dem vid rätt namn, förlorar de sin subjektivitet. Rasismen flödar innanför skolbyggnaden inte endast genom de auktoritära vuxna utan även genom att de vita flickornas ständiga kommentarer om hur de svarta flickorna är lägre ner i hierarkin än dem, där de ses som ohyra som varken får röra de vitas mat eller hud. Det är outtalade regler som måste följas:

So Bougainvillea liked everyone to know she had brought the Nesquik with her from the last family holiday in South Africa. Now above this sign of superiority, Ntombizethu’s hand hovered as though she was going to touch the icon. It was a terrible obeserve, Ntombizethu being on the brink like that, of touching the white girl’s carton. […] Did Ntombizethu really have the stamina to pull that tin over and serve herself from it? […] Here the question for Bougainvillea and all the other white girls there was, after Ntombizethu has touched it, would the chocolate be still edible? (Dangarembga, 2006, s. 39, 40)

This was a pulling back of their very aura from contact with you, in a way that said not even your shadows that blocked the sun should intermingle. And looks of such horror flooded their faces at this accidental contact that you often looked around to see what horrendous monster caused the epression, before you realised it was your person. (Dangarembga, 2006, s. 58)

Att ständigt oroa sig över att råka stöta in i en vit tjej tar på Tambus psyke, men det är inget hon berättar för flickorna som hon delar sovrum med, det är alltför förödmjukande för dem alla. Den här rädslan medför att hon hela tiden anpassar sitt beteende efter de vita, hur och vart hon ska gå och stå till exempel. Även nunnornas auktoritet och nedvärderande attityd präglar hennes syn på sig själv; flickorna i ”afrikanska rummet” får kommentarer om de missköter sig och bryter mot reglarna som finns, bland annat hygienregler vilket återigen gör att de svarta flickorna klassas som ointelligenta och smutsiga lägre stående varelser. Istället ser nunnorna sitt uppdrag som en kristen gärning att lära upp svarta flickor som är okunniga och ociviliserade: ”I am sure, young ladies, you are aware you are brought here to polish your behavior!” (Dangarembga, 2006, s. 63).

Genom sin maktlöshet tvingas Tambu att sätta på sig den vita masken och att se på sig själv genom den vitas normativa blick; hon blir då den de vill att hon ska vara – orationell som måste läras upp i civiliserat uppförande.

Identitetssökande i Hush

Att byta namn till Evie är starkt förknippat med att hon blir den Andra i samhället: den imaginära sociala assimilering där hon passerat som vit har rämnat och hennes svarthet har därmed blivit synlig, vilket leder till att hon blir den främling som samhället gör henne till. Genom att ha passerat som vit i det vita samhället innebär nu att subjektiviteten hon skapat tillsammans med detta har förintats, vilket innebär att hon har tappat sin identitet. Hon behandlas illa av vita klasskamrater och även den svarte mannen visar att hon som flicka är underlägsen dem, och ropar nedsättande och kränkande ord om hur hennes kropp ser ut när hon går förbi dem på gatan. Hon blir för dem endast ett objekt, en kropp, en bit kött. Toswiah tänker, att om hon kände sig hemma någonstans skulle hon bli modig och sätta pojkarna på plats:

The boys here call me Neckbone, say that’s all I am – lots of bone and a little bit of meat. […] When I walk by them, I feel like a third led grows out of my butt – my walking gets strange and my body feels all wrong. […] If I was brave, I’d slide one of my hands past the waistband of my pants and just stand with it there like they do – holding on to whatever. If I was brave, I could belong somewhere. (Woodson, 2002, s. 16)

Sökandet efter en identitet påbörjas så fort Toswiah tvingas byta namn till Evie och hon brottas ständigt med tankarna om vem är hon nu är när hon har bytt namn. För henne står det gamla namnet för hela hennes identitet, och identifikationsprocessen blir ännu svårare när en ny flicka vid namn Toswiah börjar i klassen: ”I want to snatch her name away and press it all over myself. I want to hear peple calling it – calling out to me. I would like for her or anyone to be the one that’s disappeared.” (Woodson, 2002, s.79, 80). Fadern är det som gestaltar fråntagande av en egen identitet, och efter flykten känner hon ambivalens mot honom – hon vill säga säga att det inte är hans fel, men kan inte då hon anser att det är han som har förstört hennes liv. Faderns agerade har lett till det att de vitas förutfattade meningar och stereotyper blivit besannade då han betett enligt deras syn på den svarte mannen, och genom detta  blir även inför sig själv det objekt som den vite mannen gör honom till, då han tar på sig skulden för familjens undergång. Han ser därmed sig själv som icke-rationell. Toswiah betraktar först både sig själv och fadern genom den vita masken, och blir genom detta ett objekt även för sig själv, vilket blir tydligt när hon så småningom börjar likna sig själv med en hund, inte en människa – längst ner i samhällshierarkin som något inte ens värd att ge ett eget subjekt: ”I am not the girl. I am the dog. Who am I? Who. Am. I?” (Woodson, 2002, s. 29).

Identitetssökande i The Book of Not

Tambu flyr inte bara byn och familjen genom att ta sig till Young Ladies College of the Sacred Heart utan även sin svarthet och sin egen historia. Tillflykten in i en vit värld innebär att hon genom att noggrant betrakta de vita flickorna, uppföra sig som dem och anpassa sig till deras regler passerar som vit; vilket märks tydligt genom att hon hela tiden försöker prestera lika bra som de vita tjejerna i de olika ämnena, och hennes mål är att få bättre skolresultat än den vita tjejen som ligger på ”första plats” i klassen. Hon har ständiga ambivalenta känslor om vem hon egentligen är och försöker hela tiden tränga bort sitt ursprung och sin familj, bland annat genom att systematiskt strunta i att åka vid lov, och kommer på lögner om varför hon inte kan åka hem. Bilder av systern när hon blivit skadad flimrar frenetiskt förbi i det undermedvetna, men Tambu tränger hela tiden bort dessa. Tambu flyr sin svarthet och sin historia och börjar imitera ett vitt subjekt för att kunna passera som vit; genom att gå på en vit skola och genom att anpassa sig till de vita flickornas beteenden och värderingar – de vita flickornas åsikter om de svarta flickorna som ovärdiga och underordnade läggs nästan omärkbart över till Tambus medvetande och hon ser på sig själv och de hon delar sovrum med genom den vita blicken och hon skäms ofta över sig själv och sina vänners beteende när de gör något som skulle kunna reta upp eller göra den vita flickan äcklad. Men inte bara beteendet är det som gör att hon känner sig underlägsen, utan även hennes utseende; den svarta huden som hon desperat försöker skrubba, och ansiktets utryck som klassföreståndaren klagar på då hon ser ”upprorisk” ut. Till och med hennes farbror Babamakuru är besviken på henne, vilket gör henne ännu mer skamsen: ”Are you saying she she had not looked at you and observed the shape of your eyebrowns? […] Something has changed! It has changed! You are raising them, those eyebrows, at other people!” (Dangarembga, 2006, s. 90). Men trots att hon hela tiden försöker att imitera en vit identitet där hon intar en underlägsen roll och förintar sig egen svarthet och sitt eget subjekt lyckas dock Tambu inte helt och hållet passera som vit, då svartheten ”lyser igenom”: ”[…]I was a pupil at the Young Ladie’s Collage of the Sacred Heart, which made me a member of a specific educational elite, but apart from that […] I was a […] member of the povo.” (Dangarembga, 2006, s. 94).

Återerövring av det egna subjektet

Paulina de los Reyes och bell hooks menar att svarta kvinnors samhälleliga status är lägre än någon annan grupp, och att de därför är mest utsatta för rasismens och klassdiskrimineringens förtryck. De kan inte heller anta rollen som förtryckare då det inte finns någon Andre under att förtrycka, men att det för vita män och kvinnor finns både någon över och under i hierarkin. hooks menar dock att den här positionen gör att svarta kvinnor utifrån sin erfarenhet har möjlighet att bidra till skapandet av en mothegemoni, en frigörelse från förtrycket och att göra motstånd mot det postkoloniala begäret efter ett underlägset Andra, och att återerövra en subjektsposition.

Frigörelse och skapandet av ett eget subjekt i Hush

Genom identifikationskrisen inser Toswiah hur hon och hela hennes familj har satt på sig den vita masken och därmed passerat som vita i Denver. Hur de ständigt har blivit kontrollerade av vita normer och samtidigt imiterat det vita beteendet för att passera som vita. Hon betraktar sin moder och sin syster och ser hur förtryckarna lyckats med att göra hemmet till ett fängelse, och hur de förvandlats till den Andra, längst ner i hierarkin. Modern, som innan var en populär och social lågstadielärare är ständigt i hemmet där hennes identitet långsamt håller på att tyna bort – hon bakar och lagar inte längre mat, det som hon innan älskade, och har gått med i Jehovas Vittnen; de som hon innan föraktade. Systern befinner sig oftast i hemmet, där hon blivit nästintill apatisk. Även fadern har blivit den främmande för sig själv, och har försökt att ta sitt eget liv. Då tankarna är det enda som Toswiah har kvar av sin egen identitet, är det där som motståndet föds. Genom insikten föds ett behov att frigöra sig från förtryckarna, vilket manifesteras genom att hon först trotsar moderns förbud att vistas ute och att hålla på med sport. Hon går med i löparklubben i skolan; det är något som hon drömt om länge men inte vågat på grund av dålig självkänsla. Löpningen blir synonymt med frigörelsen, och den ger henne ny styrka att släppa det gamla och skapa ett eget subjekt: ”When I get to the finish line, I can see my father, standing there with his bandaged arm and hospital gown. And beside him – two girls – Evie and Toswiah, blurring into each other. I want to keep running, past these ghosts, past everyone and everything […]” (Woodson, 2002, s. 168). Det visar sig att hon är en bra löpare, och genom klubben får hon inte bara bättre självförtroende utan även nya vänner. Det här steget mot frigörelse betyder att hon inte längre låter de vita männens hot styra hennes liv, och hon bryter samtidigt sig loss från objektifieringen som de vita påtvingat henne genom den vita masken. Därmed inser Toswiah att Denver och det gamla namnet saknar betydelse; det tillhör det förflutna och det nya namnet förknippas istället med hennes nyvunna frigörelse och ett eget subjekt: ”Seven months have passed since we left Denver in the middle of the night. My heart is still beating. I am no longer who I was in Dever, but at least and at most – I am” (Woodson, 2002, s. 171).

Fortsatt objektifiering i The Book of Not 

Hos Toswiah leder mimicryn och ambivalensen till en identifikationskris då hennes svarta historia hela tiden är något som förföljer henne och krockar med den nya ”vita” bilden av sig själv, speciellt i mötet med kvinnorna i familjen: släktskapet med modern som är okapabel att frigöra sig från sin plats som underst i hierarkin och kusinen Nyasha som genom att ha tillbringat tid i England påverkar Tambus att se de vita som överlägsna. Identifikationskrisen blir även tydligt när Tambu en gång bestämmer sig för att använda de vitas toalett som ligger mycket närmare klassrummet än de svartas; hon förstår att hon går över en gräns och när Miss Plato kommer på henne är förnedringen total när alla de vita flickorna står och tittar på när dörren måste öppnas, men ändå finns tanken där att hon har rätt att använda toaletten. Trots att Tambu imiterar en vit identitet där hon hela tiden försöker passera som vit och därmed kritiserar svartheten i sig själv finns här ständigt en ambivalens om vem hon egentligen är där hon ifrågasätter de vitas rätt till förtryck. Hon förstår helt plötsligt sin farbrors ord om vikten av att vara unhu; att bli respekterad och där med en representant för andra. Hon ser plötsligt sammanhanget: om hon uppträder som de vita vill; det vill säga att genom att ta på sig en vit mask, leder detta till makt även för henne själv – genom att visa att de stereotyper som de vita skapat inte existerar, och det här leder i sig till en vinst för alla koloniserade objekt. Men trots att hon håller förtryckarna nära och beter sig ”idealiskt vitt” och kampen att att uppnå unhu, så förlorar hon tävlingen om att bli bästa elev på sin nivå – då den vita flickan Tracey får priset istället, för att hon är ”bra på många olika ämnen”. Men trots att hon förlorar allt hon kämpat för, fortsätter Tambu att hålla förtryckarna nära, bland annat genom att anmäla sig för att sticka till de vita soldaterna. Hon låter även vita medarbetare på tidningen hon fått arbete på få äran för hennes bedrifter, vilket resulterar i att Tambu fortsätter att vara ett objekt även för sig själv och därmed misslyckas hon med att frigöra sig och skapa ett eget subjekt.

Sammanfattande diskussion 

Båda ungdomsromanerna har en berättarteknik där man genom jag-formen och tidvisa medvetendeströmmar kommer åt huvudkaraktärens innersta tankar och känslor, vilket gör att man som läsare blir att se världen helt och hållet från den svarta flickans perspektiv. Det här medför att berättarrösten inte blir konstruerad utan mer autentisk, vilket automatiskt gör att den svarta flickan – den subalterna, får en egen röst – det som Spivak menar är absolut nödvändigt för den undertryckta kvinnan för att kunna skriva sin egen historia. Därmed inte sagt att hon per se kan frigöra sig och skapa ett eget subjekt. Det finns skillnader i romanerna som påverkar flickans chans till frigörelse, den främsta tidsskillanden är att medan The Book of Not utspelar sig under frigörandet från kolonialismen under 70-talet, utspelar sig Hush i nutid i en amerikansk stad. I båda romanerna finns dock likheten att de svarta flickorna på grund av sin etnicitet och sitt kön placeras längst ner i hierarkin. Enligt Jean Webb kan den förtryckta endast kan frigöra sig förtrycket och skapa ett eget subjekt genom en omskrivning av historien och genom att hålla distans till förtryckaren. Det här lyckas Toswiah med, då hon släpper den vita masken och därmed den mimicry som Homi K. Bhabha menar är viktig för motstånd, och det som Tambu genom hela romanen har som metod för att passera som vit och därmed ha möjlighet att vara någon som hon annars inte har möjlighet att vara; utan masken hade hon placerats längst ner i hierarkin i hemmet, som sin moder. Tambu misslyckas dock att helt passera som vit då svartheten lyser igenom, och skapar därför aldrig helt och hållet ett eget subjekt; och närheten till förtryckarna och den vita masken gör istället att förtrycket kan fortsätta.

Slutsatsen blir alltså att den svarta flickan inte kan frigöra sig från sin förtryckare genom Bhabhas resonemang, utan det är istället Webbs argument om distans till förtryckaren som tycks vara den enda möjligheten för att kunna skapa en egen identitet och att frigöra sig.

Titel: Hush
Författare: Jaqueline Woodson
Genre: Ungdomsroman

Ungdomsroman som ger den unga svarta flickan en egen röst, och som problematiserar det ett samhälle där det vita är norm.

The Book of Not
Tsitsi Dangarembga
Ungdomsroman

Ungdomsroman som ger den unga svarta flickan en egen röst, och som problematiserar det ett samhälle där det vita är norm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *