Jag märker att jag på sistone av någon anledning har dragits till barn- och ungdomsromaner som handlar om krigstider, och som skildrar barnets perspektiv av en värld i kaos. Jag har ju för bara ett tag sedan skrivit om Morpurgos Flykten från den brinnande staden, och just nu lyssnar jag på Camilla Lagerqvists serie Svarta rosorna, som handlar om Maja och hennes två vänner och hur de genom att vilja hjälpa motståndsrörelsen mot nazisternas framfart blir indragna i livsfarliga situationer. Böckerna är så välskrivna och spännande att jag snart bara måste skriva om dem här på bloggen!

I alla fall, jag har precis läst ännu en ”krigsbok”. Den här är skriven av författaren John Boyne, som även innan behandlat ämnet om hur unga pojkar påverkas av ett världskrig. Berättelsen följer en kronologisk ordning, och börjar med att vi får möta protagonisten Pierrot när denne är en ung pojke i slutet av 30-talets Paris. Hans tyska far är traumatiserad av första världskriget, har alkoholproblem och är nästan aldrig hemma. Och är han det så är han hotfull och aggressiv. När han äntligen flyttar för gott infinner sig ett lugn och Pierrot är lycklig – han har sin bästa vän Anshel, en döv judisk pojke som kompletterar honom väldigt bra och som älskar att skriva ner de historier Pierrot berättar. Lyckan blir dock inte långvarig, och snart vänds hela hans tillvaro upp och ner. Pappan blir påkörd av ett tåg och dör, och strax därefter avlider även hans mamma i en lungsjukdom. Endast sex år gammal hamnar Pierrot på barnhem, och strax därefter hör hans faster från Österrike av sig och vill att han ska bo hos henne. Hon arbetar som hushållerska på ett godset Berghof; och det visar sig snart att herrn i huset är Adolf Hitler. Fastern Beatrix tvingar Pierrot att byta namn till Pieter, och namnbytet markerar en övergång till ett annat liv; en ny identitet. Uppmärksamheten från Hitler matar den innerliga längtan att bli sedd; och makten samt känslan av att höra till gör att Pierrot utan att ens reflektera över det går från att vara empatisk och vänlig till att bli barbarisk och hänsynslös. Eller det där var en sanning med modifikation. För Pierrot, eller Pieter som han nu blivit, känner faktiskt ånger och en viss ambivalens vid vissa tillfällen då han är den direkta orsaken till att människor råkar illa ut. Men det här är något som han snabbt skakar av sig, och intalar sig att det är rätt och moraliskt att till varje pris göra sin ledare nöjd och därmed vara trogen sitt land.

Det som är romanens styrka är just hur författaren lyckas hur en ung människa helt går emot sina principer och sin människosyn för att få känna någon sorts tillhörighet. Pierrot är en komplex karaktär, som slits mellan gott och ont och att göra det rätta – och även om hans situation är extrem så tror jag att många unga läsare kan känna igen sig i känslan att gå emot det man egentligen tycker och känner; för att bli accepterad och för att komma högre upp i hierarkin. Det som är så fängslande med berättelsen är just det att man under läsandets gång blir tvungen att ställa sig frågan vilka faktorer som egentligen spelar in när en människa göra de val som definierar oss som antingen goda eller onda individer. Går det att bli förlåten trots det oförlåtliga? Går det att glömma och gömma de djupa ärr som man orsakat, och blicka framåt?

Även fast det är en ohygglig berättelse är det även en otroligt viktig bok, och jag hoppas att den kommer i händerna på många – speciellt unga läsare!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Titel: Pojken på bergets topp
Författare: John Boyne
Genre: Ungdomsroman
Förlag: B Wahlströms
Publiceringsdatum: 2016-01-25
Antal sidor: 189
Läsålder: 12-15 år