Författarbiografi – Astrid Lindgren

Författarbiografi – Astrid Lindgren

astrid_lindgren_1924I och med att Astrid Lindgren skulle ha fyllt 109 år den 14 november, vill jag uppmärksamma både hennes person och författarskap. Lindgren inte endast den författaren som betytt mest för barnlitteraturen efter andra världskriget, hon har även betytt mycket för mig personligen genom olika stadier i mitt liv, både som barn och vuxen. Men jag har även i Astrid Lindgren upptäckt en människa som jag känner ett släktskap med – utan att ens ha träffat henne. Och för detta vill jag skriva några rader för att hylla den här fantastiska kvinnan.

Det är en utmaning att skriva en kortfattad biografi över människan och författaren Astrid Lindgren, både för att det finns så mycket skrivet om henne och hennes verk, men även för att hon var en väldigt komplex individ, i alla fall är det så jag uppfattar henne. För å ena sidan har vi upprorskan Astrid, som gick emot strömmen som ung ensamstående mamma; vi har karriärskvinnan Astrid som först arbetade på tidning och sedan både gav ut böcker och arbetade på förlag och som blev den stora författarinnan med hela Svenska folket och världen, samt allt som hör det till så som media och kändisskap. Men vi har också människan bakom allt detta, en ganska introvert kvinna som tyckte mest om att vara ensam i tystnaden, som helst ville vara i naturen och långt ifrån storstadens brus. Min text har blivit till genom att jag läst biografierna Astrid Lindgren – en levnadsteckning och Jens Andersens Denna dagen, ett liv, samt Lindgrens dagbokanteckningar i Krigsdagböcker 1939-1945 samt brevväxlingen med Louise Hartung som återgetts i Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung. Mitt mål är inte för att täcka hela Lindgrens liv och författarskap utan istället få med de viktigaste punkterna. Om det finns några faktafel, så är det helt och hållet mitt eget fel.

Den idylliska barndomen och dess abrupta slut

Astrid Lindgren (född Ericsson) föddes torsdagen den 14 november år 1907 i Näs i Vimmerby. Hon föddes i den stora sängen där hennes pappa brukade sova, och den här sängen sov hon i när hon barndomsbild på astrid lindgrensom vuxen besökte sitt barndomshem. Hon växte upp på gården tillsammans med sina föräldrar Samuel August och Hanna samt syskonen Gunnar, Stina och Ingegerd samt djur, pigor och drängar. Till Gunnar, som endast var ett år äldre, hade Astrid en speciell relation livet igenom, och de två var de som ”bestämde” över de två yngre syskonen. Astrid skildrar sin barndom som en idyll; som trygg och säker med mycket kärlek och lek – men även hårt arbete – och den här lyckliga tiden där hon lärde sig om ”levandets villkor”fungerade som inspiration för många av de berättelser hon skrev, framförallt böckerna om Bullerbyn. Fadern skildras som en person med oerhörd empati och någon som verkligen tyckte om barn. Modern var istället den som kunde vara sträng och som bestraffade barnen då de gjorde något ofog, men det påpekas att hon aldrig skällde på barnen för minsta lilla och lät dem ofta vara fria och utforska världen på egen hand. På gården fanns Edit, som var dotter till en av drängarna, och det var hon som öppnade dörrarna till litteraturens värld, då hon läste högt för de andra barnen på gården. Men var då barndomen så idyllisk som den framställs? Enligt Margareta Strömstedt som 1977 skrev en biografi över författarens liv (som sedan gavs ut 1999 och 2003), finns det ingen tvekan om att så var fallet. Strömstedt som var Lindgrens vän under tre decennier menar att Astrids syskon bekräftar den lyckliga, och unika barndomen på Näs.

Men någon gång måste dock barndomen ta slut, och även om Astrid utrycker det som att detta skedde redan när hon var runt tolv tretton år och upptäckte att hon inte kunde leka längre, då är det först år 1926, när Astrid är 18 år, som den får ett abrupt slut. Det var då som hon hamnade ”i olycka” som man sa på den tiden. Hon blev gravid utan att vara gift, och inte nog med det så var barnets far hennes gifta chef Reinhold Blomberg på tidningsredaktionen Wimmerby Tidning där Astrid hade fått sitt första arbete. Astrid trädde därmed in i vuxenvärldens allvar och fick uppleva hur människor pratade bakom hennes rygg och skvallrade. Det här måste ha varit smärtsamt, speciellt då det inte bara drabbade henne själv utan även de älskade föräldrarna. Astrid mor Hanna sa ofta att man skulle hålla saker och ting inom familjen, och antagligen var det därför som hon valde att flytta till Stockholm innan graviditeten började synas alltför väl.

Astrid deklarerade dock tydligt att hon inte ville ha ett förhållande med Reinhold Blomberg,  och det främsta skälet tycks vara att han har ett behov av att äga och ha henne; något som hon inte kunde acceptera. Bland annat så hade han förbjudit henne att gå ut och dansa i storstaden, och ansåg inte att hon borde borde gå sekreterarutbildningen som hon påbörjat för att lära sig stenografi och maskinskrivning. Astrid ignorerade dock Blomberg och hans försöka att få henne att bli sin fru, och valde istället att lita till sig själv och sin förmåga.

Astrid åkte till Danmark för att föda, och Lasse som föds tidigt i december stannar kvar på Håbets allé med sin fostermor i tre år. Trots att det här skapade ångest och sorg inom henne, åkte hon tillbaka till Stockholm och fortsatte sin utbildning som om inget hänt, och får 1927 anställning på Svenska Bokhandelscentralens Radioavdelning. Men hon åkte ofta och hälsade på sin son, och de dyra resorna bidrog till att att kontorslönen snabbt tog slut. 1931 gifter hon sig med Sture Lindgren, en nio år äldre kontorschef. Lasse har flyttat hem, dottern Karin föds 1934 och ljuset verkar nu återvända till Astrids liv. Men så bryter andra världskriget ut, och läget i världen kommer att påverka henne mycket; framförallt för att hon fått arbete som ”granskare” på avdelningen för brevcensur och därmed fick inblick hur eländigt läget såg ut för så många människor. Trots de dystra sinnesstämningarna så känner Lindgren dock lycka när familjen 1941 flyttar till våningen på  Dalagatan 46, ett hem som för henne innebar trygghet och glädje. Här kom Astrid att bo resten av sitt liv.

Yrkeskarriär och författarliv

Nu får vi backa några år, för Astrids författarkarriär tog egentligen fart redan innan andra världskrigets början och flytten till Dalagatan. För tack vare sin bror Gunnars kontakter började hon skriva julberättelser för julhäftet Landsbygdens jul, och skrev där mellan åren 1937-1942. Sammanlagt blev det 15 kortprosatexter, men dessa berättelser är inget som brukar räknas till hennes produktion, framförallt för att hon själv var mycket kritisk till dessa sagor som enligt henne inte höll en textmässig kvalitet, och inte heller innehåller dessa texter den röst och ton som är så karaktäristiskt för Lindgrens författarskap. Texterna kritiserades även av kritiker, som menade att dessa producerades i en sagofabrik och de ansågs vara tillfällighetssagor och triviallitteratur; utan originalitet eller fantasifulla inslag. Men det finns en berättelse som skiljer sig från de övriga: 1937 skrev Lindgren Maja får en fästman, och den här berättelsen är viktig på grund av den aspekten att den är den första berättelsen som hade Lindgrens så specifika barnperspektiv och berättarteknik; där barnets upplevelser och verklighet är i centrum.

1944 skickas manuskriptet till Pippi Långstrump in till Bonniers bokförlag, vilka refuserar den med orden om att då man redan bestämt utgivningen för två år framåt inte kunde ge ut boken. Egentligen handlade det om oenighet bland en lektör och förlagsförläggaren, som tyckte att berättelsen var alltför avancerad för små barn. Som tur var fick Lindgren och Pippi sin revansch. Astrid hade vunnit första pris i Rabén & Sjögrens manustävling samma år med Britt-Marie lättar sitt hjärta, och fick därmed ge ut den som bok. Detta edde till att hon blev god vän med en av jurymedlemmarna, nämligen Elsa Olenius, som även var barnbibliotekarie och en riktig eldsjäl när det kom till litteratur för barn och unga. Elsa såg den potential som fanns hos Lindgren, och uppmanade henne att även skicka in Pippi-manuskriptet till en tävling inom barngenren. Pippi vann första pris, och utgivningen ledde till en rekordsuccé där Lindgren åkte runt på högläsningsturné och där boken sålde så bra att förlaget som innan varit nedläggningshotat, nu kan fortsätta. Hans Rabén anställer Astrid som förlagsredaktör, och därmed är hon både författare och yrkeskvinna. Flera böcker skrivs de följande åren, bland annat Alla vi barn i Bullerbyn och Mästerdetektiven Blomkvist, som även den vinner pris.

Ensamhet och produktivitet

Men allt var inte oändlig lycka i Astrid Lingrens liv, trots framgångarna. Äktenskapet började krackelera då det upptäcktes att Sture varit otrogen och drack för mycket. Trots det så verkar det som om Astrid såg mellan fingrarna, och lät det passera. Kanske var det så att hon skapade sitt eget liv, sin egen sfär med skrivandet, litteraturen och barnen och sedan även barnbarnen där hon kunde vara lycklig. Hon har sagt att hon aldrig var förälskad i Sture, men att hon ändå älskade honom som vän och livskamrat. Sture dog på grund av skrumplever 1952 endast 53 år gammal, och tiden därefter påverkade Astrid mycket då ensamheten blev mycket påtaglig, speciellt ute vid sommarhuset i Furusund. Ensamhet var annars något som Astrid uppskattade; ett tillstånd där man kunde hämta styrka och kraft och där  kreativiteten var som störst. Ett sätt att skingra de melankoliska tankarna efter Stures död var att arbeta hårt, och förutom förlagsarbetet skrev hon bland annat klart Mio min Mio (1954), var med i radioprogram och skrev radioföljetonger. Även Rasmus på luffen och Karlsson på taket skrevs under de kommande fem åren.

En sällsam vänskap

jag har också levat1953 hade Astrid Lindgren besökt Zurich tillsammans med Elsa Olenius, för att medverka i ett en internationell barnlitteraturkongress (det var då IBBY bildades). Med på kongressen var Louise Hartung, som arbetade i Berlins ”Haupjungendamt”; en organisation som arbetade för att läka de sår som kriget hade orsakat barn och unga. Hartungs arbete bestod bland annat av att hålla i läsecirklar en gång i veckan, där högläsningen av utvald barnlitteratur skulle fungera som både inspiration och medicin för barnen. Många av de titlar som valdes ut var skrivna av Lindgren, och eftersom Astrid var ute på en Tysklandsturné för att lansera de böcker som blivit översatta hade Hartung bjudit in henne till Berlin för att prata om sitt författarskap och läsa ur Pippi Långstrump. Hartung erbjöd Lindgren att bo hos henne, och deras första möte blev startskottet för en tio års lång vänskap. De reste ihop och besökte varandra, men till största del bestod deras vänskap av de 600 brev som de skickade till varandra. Redan från första början klargjorde Hartung att de känslor hon hyste för Astrid var mer än vänskapliga, med även om Astrid inte besvarade dessa så höll deras starka vänskap ända till Louise Hartungs död 1965.

I Louise hittade Astrid en människa som liksom hon hyste stor vördnad för litteraturen och de stora frågorna i livet, och breven innehåller intelligenta och intellektuella samtal. Vänskapsrelationen och Hartungs uppvaktning innebär att en ny värld skapas för Astrid, en värld som skiljer sig från den som hon är van att leva i. Samtidigt som det är smickrande med uppskattningen och alla de presenter som skickades, klargör hon för Hartung att det deras relation inte kommer att bli annat än vänskaplig. I Louise hittade Astrid en sällsam vänskap, någon att anförtro sig åt och dela sina djupaste intressen med, och därmed kände ett släktskap med.

Döden, döden

Den största tragedin i Astrids liv var när hennes son Lasse dog 1986, till följderna av cancer. Andersen menar i sin biografi över Lindgren att Lasse varit hennes största lycka och sorg i livet, och att berättelser som Mio min mio där karaktären är en ensam föräldralös pojke har kommit till just på grund av de känslor hon haft inför sin sons första år, där för Astrids tillvaro präglades av ständig våndan och oro.

Förutom att värna om barn och barnens litteratur, spelade djur och natur stor roll för henne och hon engagerade sig i både i miljö och djurrättsfrågor. Andersen förvånas i biografin Denna dagen, ett liv över att hon aldrig förknippades med eller benämndes som ”ekofeminist”, då hon under 90-talet deltog i debatter om både kvinnans förtryck under patriarkatet och miljön.

1998, i maj månad, drabbades Astrid Lindgren en stroke som innebar att hon inte kunde klara sig själv längre, utan alltid var beroende av en vårdare. Den 28 januari 2002 klockan 10 på förmiddagen avled hon, i sin säng hemma på Dalagatan 46. Strömstedt menar att vuxendelen av Lindgrens liv orsakade mycket smärta och sorg, och att hon därför alltid hade en längtan tillbaka till barndomens landskap, och att den vuxna rollen ofta gjorde henne melankolisk. Barndomens fantastiska och förtrollande land, samt den smärta och sorg som Astrid Lindgrens liv innefattade, märks tydligt i hennes författarskap där både gränslös glädje och olidlig sorg skildras. Och det är kanske det som gör hennes författarskap så stort : just det att det i sin helhet avspelar livet och vad det innebär att vara en människa. För utan den där rivande sorgen kan vi inte heller uppleva den största lyckan.

astrid lindgren gravsten


Länkar

Astrid Lindgren-sällskapet

På Astrid Lindgrens-sällskapets hemsida hittar du mer information om Astrid och om hennes författarskap. Du kan du även bli medlem, vilket innebär att du tre till fyra gånger per år får ett medlemsblad med information om nyutkomna böcker och mycket annat. Man får även erbjudande om publikationer framtagna speciellt för Astrid Lindgren-sällskapets medlemmar och mycket mer. På sidan kan man även boka biljetter för visning av Dalagatan 46 (OBS! Det gäller att vara ute i god tid då platserna tar slut fort!)

http://www.astridlindgrensallskapet.se

Astrid Lindgrens Näs

På den här hemsidan hittar du information om guidningar av barndomshemmet, utställningar samt om trädgårdarna.

http://www.astridlindgrensnas.se/sv/hem

 


Källor

Andersen, Jens (2014). Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm : Norstedts
Bjorvand, Agnes-Margrethe & Aisato, Lisa (2016). Astrid Lindgren. Stockholm : Modernista
Lindgren, Astrid (2015). Krigsdagböcker 1939-1945. Lidingö : Salikon förlag
Lindgren, Astrid och Louise Hartung (2016). Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung. Sammanställd och redigerad av Jens Andersen och Jette Glargaard. Lidingö : Salikon förlag
Strömstedt, Margareta (2003). Astrid Lindgren. En levnadsteckning. Stockholm : Rabén & Sjögren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *