Mio, min mio – en modern konstsaga som ifrågasätter och skapar igenkänning

Mio, min mio – en modern konstsaga som ifrågasätter och skapar igenkänning

Det är nästintill en omöjlig uppgift att endast välja en favorit bland Astrid Lindgrens sagoskatt, det finns ju så mycket bra och berättelserna är så olika att man kan hitta något man gillar i nästan allt hon skrivit (även om jag har väldigt svårt för just Karlsson på taket). Men om jag måste välja så är min favorit nog ändå Mio, min mio. Mitt val kan nog förklaras med egna subjektiva erfarenheter som liknar protagonisten Bosses. Jag liksom Bosse saknar biologiska föräldrar och har vuxit upp i fosterhem; men även om jag till skillnad från Bosse hade turen att hamna i ett bra hem, så har jag ändå alltid brottats med de känslor som följer med att att bli bortlämnad. Liksom Bosse har även jag haft fantasier av att min pappa skulle vara en fantastisk och betydelsefull person som snart skulle dyka upp i mitt liv. Så var det naturligtvis inte, och så är det inte heller för Bosse. Men i fantasin kan allt hända, och det gör det också i Lindgrens berättelse – och även om det verkliga slutet förmodligen är hemskt så finns ändå en stund där på bänken där allt är möjligt, och därmed öppnar sig en helt annan värld. En värld där hans pappa som är kung tar emot honom i Landet i fjärran, som är en värld fylld av värme, skönhet och vänskap. Men det är även en värld som innehåller ondska – precis som våran, där Bosse får möjlighet att besegra det onda och därmed bli fri och lycklig. Även om berättelser som Mio, min mio och Bröderna Lejonhjärta innehåller mörka inslag så tror jag att Lindgren använde detta på ett medvetet sätt just för att barn skulle kunna känna en sorts igenkänning och koppling till den värld de själva lever i.

Bruno Bettelheim menade ju just att sagan har en terapeutisk betydelse för barnet, då de kan känna igen sig i protagonisten och applicera sin egen tillvaro och situation på sagan de läser. Han menade även att de mörka inslagen gör att barn kan bearbeta svåra frågor som hör livet till. Även sagans specifika berättelsestruktur leder till igenkänning och därmed en sorts trygghet då barnet vet vad som kan tänkas komma i berättelsen, men de får även genom att känna till strukturen en möjlighet att ifrågasätta det här mönstret. Mio, min mio kan sägas vara en modern konstsaga som uppfyller det terapeutiska behovet genom att återknyta till den traditionella sagans form och struktur. Den sätter barnets situation i centrum, och problematiserar hur samhället och vuxenvärlden osynliggör de ”svaga” barnen; de föräldralösa och de som därför per automatik är utan makt att bestämma över sitt liv.

Berättelsen inspirerats tydligt av folksagan, och här finns flera intertextuella kopplingar till den traditionella sagan. Det här förtydligas genom Bosses förkärlek till sagor; att han läser sagor i smyg då tant Edla inte tycker om fantasier, och genom att han applicerar sagans form och attribut på sin egen situation. Det finns en stark kopplingen mellan den verkliga världen och fantasin genom hänvisningar till den nyligen av Bosse lästa Tusen och en natt, vilken återkommer genom hela berättelsen –  fantasilandet benämns till ”Landet i Fjärran” och tiden där pågår i ”tusen och tusen år”.
Intertextuella kopplingar sker även genom att husen ser ut som ”riktiga sagohus”, Nonnos farmor ser ut som en ”sagofarmor”, brunnen viskar sagor varje kväll och det är genom den som Mio får veta sitt uppdrag. Här finns många av de vanliga sagoattributen, så som guldäpplet som står för utvaldhet, anden, rosengården, osynlighetsmanteln och den hjälpande naturen. Även medhjälparna så som Jum-Jum, väverskan, svärdsmidaren samt hästen Miramis som kan flyga hämtar Bosse från de sagor han har läst. Paralleller och litterära allusioner till traditionella sagor underlättar för läsaren att hänga med i handlingen, och den litterära genren sagan fungerar som intertext och fungerar som lässtrategi.

Även fast berättelsen till största delen utspelar sig i Bosses fantasi, så är utgångspunkten ändå pojkens egna situation och erfarenhet. Genom sagovärlden skapar Bosse en motbild till den verkliga världen, där han känner sig oälskad, ensam och blir retad av andra pojkar. Den onda riddar Kato kan associeras till hans styvpappa som aldrig visar kärlek eller känslor. Bosse för även hela tiden en dialog mellan fantasivärlden och den riktiga världen, och tydliga paralleller finns mellan personerna i hans närhet i verkligheten och de som finns i fantasivärlden.

Berättandet sker i första person och i jag-form; det är Bosse som är vår fokalisator och berättar om det som har hänt honom och han gör det genom ”direct discourse”, det vill säga det är med hans egna ord vi hör honom tänka, genom ”direct thought”, det är Bosses egna medvetande vi följer genom berättelsens gång.

Litteraturprofessorn Maria Nikolajeva menar att det typiska handlingsförloppet för barnlitteraturen följer mönstret ”hem – uppbrott hemifrån – äventyr –hemkomst”. Nikolajeva uttrycker här att det är hemmet som är det trygga, men att äventyret lockar då hemmiljön är tråkig. Vladimir Propp menar även han att det finns ett grundläggande mönster i sagor, men han betonar att det ofta handlar om en konflikt som ska lösas genom att hjälten ger sig av på ett uppdrag eller får en uppgift som han måste klara av, samt att denne möter motstånd men även hjälp på sin väg, och att temat är en kamp mellan det goda och det onda. Mio, min mio går dock ifrån den traditionella strukturen att hemmet skulle vara en trygg punkt i tillvaron, och kan därför sägas utmana mönstret. I det otrygga  tar berättelsen istället fart; det är tillvaron i hemmet som sätter igång protagonisternas fantasi, för att lösa konflikten med vuxenvärlden. Bosse trivs inte i sitt fosterhem, och genom att skickas ut för att handla skorpor får han en chans att skapa en annan verklighet för en stund.

Att konstsagan återanvänder och utvecklar folksagan märks i berättarmönstret och det finns typiska ”arketypiska mönster” som är återkommande. Influensen märks tydligt när man
granskar gestalterna; den gode fader konungen, den onde riddar Kato, medhjälparen Jum-Jum. Mio, min Mio kan sägas härstamma från folksagans hjältesagor; där kampen mellan gott och ont är i centrum. I konstsagan finns dock en mer konstnärlig medvetenhet, och även om den liknar folksagan så finns här en verklighetsförankring och ett mer individuellt gestaltning, vilket märks främst i personskildringen.

Karaktärerna är även mer komplexa i konstsagan, vilket märks då riddar Kato är inte endast ond, utan skildras i slutet som en karaktär som trots sin ondska längtar efter att vara god:

Se till att du träffar hjärtat, skrek han. Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont. […] Jag såg att riddar Kato längtade efter att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv (Lindgren, 1981, s. 162).

Mio, min mio kan alltså genom den realistiska skildringen blandat med olika grad av fantastiska inslag sägas återanvända till sagans berättelsestruktur för att genom dess välkända mönster sätta barnet som individ i centrum, men även för att ifrågasätta sagans form och budskap. Lindgren sätter barnet i centrum för läsningen med intentionen att förutom att få barnet att känna igenkänning även vända sig till den vuxne läsaren med sitt samtidiga tilltal. Genom barnperspektivet kritiseras samhället och istället för att idyllisera sätter hon fingret på de problem som faktiskt finns i stor utsträckning i det samhälle vi lever i, och som absolut inte får ignoreras, glömmas och gömmas bort.

Mio min mio Bokomslag Mio min mio
Astrid Lindgrens samlingsbibliotek
Astrid Lindgren
Barnroman
Rabén & Sjögren
2003-07-01
184

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *