Oktober är den kallaste månaden – Christoffer Carlsson
Christoffer Carlsson debuterar med sin första ungdomsroman som är en blandning mellan deckare och spänningsroman. Det är en roman som letar sig in under skinnet på läsaren, och vars stämning stannar kvar hos en länge.
Redan på den första sidan kastas man in i berättelsens centralpunkt; det som är kärnan och det som allt kretsar kring – Vegas bror är försvunnen och polisen letar efter honom. Det gör även Vega, för hon vet varför han är borta och är orolig. Hon vet, för hon var där den där kvällen då ett brott begicks – och även om hon är oskyldig till det inträffade känner hon sig ändå som en medbrottsling.
Det som gör den är romanen till en läsupplevelse är inte själva brottet som sådant, och inte heller själva upplösningen – utan för mig handlar det istället om miljön och stämningen i boken. Författaren lyckas skildra den lilla bygden och dess människor på ett utmärkt sätt; hur människor i byar liksom i större samhällen delas upp och rangordnas hierarkiskt – de som är utanför i det stora samhället blir även socialt utanför i byn och hamnar för sig själva där låg utbildningsnivå, arbetslöshet och för mycket alkohol verkar vara det livsöde som ärvs från generation till generation precis på samma sätt som husen går i arv.
Det är som ett eget land som man får beträda med hjälp av Carlssons suggestiva prosa där stämningen är mörk och melankolisk. Det narratologiska blir nästan filmiskt och man ser den magra ensamma tonårsflickan Vega framför sig, stretande på en gammal cykel, vandrandes i skogen och ensam i det stora slitna huset; ständigt i rörelse för att hitta sin bror. Den enda som verkligen betyder något för henne. Den som hon kan ljuga för och skydda trots att det äventyrar hennes egen framtid.
Trots misären och den totala avsaknaden av hopp i den här berättelsen, vill jag bara läsa mer. Jag vet inte varför jag dras till just sådana här berättelser, kanske är det just det att livet i sig inte alltid är ljust, vackert och lyckligt (tvärt om väldigt sällan!) och att sådana berättelser därför gör mig helt ointresserad. För det är väl det som är litteraturens storhet – att den har en förmåga att skildra människors olika perspektiv och upplevelser, och att man som läsare därmed kan få förståelse för olika levnadssätt.
Oktober är den kallaste månaden
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2016-08-31
185
Unga vuxna
En stark spänningsberättelse om ett brott som begås i en enslig landsbygd, men även en berättelse om socialt arv och familjerelationer hur det påverkar oss människor.