Även fast den nya åttonde boken om Harry Potter egentligen är ett manuskript, är texten förvånansvärt lätt att läsa. Jag hade innan jag började läsa trott att ett manuskript skrivet för en teaterpjäs skulle vara lika svår att ta sig igenom som de gamla Shakespeare-manuskripten; men så fel jag hade. Visst är det annorlunda att läsa, men det är ändå flyt i upplägget och i det rent språkliga.

So far so good. För visst att boken heter Harry Potter and the Cursed Child, men det är inte en berättelse som cirkulerar runt Harry själv i första hand. Det har nu gått hela nitton år sedan sista boken, och Harry som karaktär har blivit 37 år (gammal som gatan med andra ord). Han är gift med Ginny  och har två söner; James och Albus, och en dotter; Lily. James går redan på Hogwarts medan Albus precis ska börja på den historiska trollkarlsskolan. In facto är det precis där historien börjar. Men Albus är ingen Harry Potter. Tvärtom blir han bästa kompis med Harrys ärkefiende Draco Malfoys son Scorpius, blir sorterad till Slytherins elevhem och är värdelös på Quidditch. Dessutom anser han att hans far får alltför mycket uppmärksamhet, och han förstår inte hur folk kan se upp så mycket till honom. Istället föraktar han honom; en känsla som blir starkare då han råkar höra när Cedric Diggorys far anklagar Harry för att ha dödat hans son. Naturligtvis är saken mer komplicerad än så, men den här anklagelsen spär på Albus tankar om sin egen far och han bestämmer sig för att åka tillbaka i tiden för att rädda Cedric. För ja just det,  i berättelsen cirkulerar även en Time Turner som har konfiskerats från en dödsätare och som Hermione Granger (som för övrigt är Minister of Magic) gömmer undan på sitt kontor.

Jag ska inte avslöja för mycket då boken inte har kommit ut på svenska än, men det jag kan avslöja är att berättelsen kör på i högt tempo boken igenom med flera twists and turns.

Boken har varit minst sagt efterlängtad av många Harry Potter-fans, och så även av mig, och förväntningarna har varit höga. Framförallt då J.K. Rowling själv varit med och skrivit originalberättelsen, vilket i sig inte kunde innebära ett misslyckande. För mig har böckerna fungerat som ett sätt att fly den tråkiga grå vardagen för att träda in i en fantastisk värld där allt är möjligt. Genom de skickligt skildrade karaktärerna och de hisnande berättelserna har serien även inneburit en stor läsupplevelse, och aldrig har jag väntat så otåligt på en uppföljare som under den perioden för sådär 20 år sedan.

Men tyvärr lever den nya boken inte upp till samma standard som de gamla böckerna, vilket är en stor besvikelse. Jag hade velat bläddra mig igenom sidorna och känt igen mina gamla vänner. Men ärligt talat känns de mest som främlingar, som inte har ett spår av de egenskaper som de en gång hade. Harry känns som en egocentrisk och oempatisk make och far; den intelligens och vänskaplighet som var Hermiones signum finns inte där längre och Ron som alltid varit min favoritkaraktär; känns som en urblekt kopia vars främsta uppgift i livet verkar vara att vara ett stående skämt. Om man bortser från de oigenkännliga karaktärerna från förr, så anser jag dock att skildringen av både Albus och Scorpius är trovärdig och mycket genomtänkt. Jag gillar att det är just dessa två motsatser som dras till varandra och hittar vänskap och på ett sätt ett broderskap. De innehar båda två ett utanförskap och det är genom detta som de hittar varandra.

Berättelsen i sig är ganska långsökt och blir efter ett tag både ogenomtänkt och omständig, med det här vägs upp av det budskap som författarna ändå vill få fram vilket ger boken slutbetyget godkänt.

Som det Harry Potter-fan jag är slutar jag ändå inte längta efter en riktig bok av Rowling, där Harry, Ron och Hermione kan få plats, på riktigt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Titel: Harry Potter and the Cursed Child
Serie: Harry Potter
Författare: J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne
Genre: Barnroman/Manusbok
Förlag: Little Brown
Publiceringsdatum: 2016-07-31
Antal sidor: 352
Läsålder: 9-12 år