Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Uppväxtåren

Fjodor Dostojevskij föddes den 11 november 1821 i Moskva som den andra av sju syskon. Hans mor hette Maria Fjodorovna Netsjajeva, och var en köpmansdotter från Moskva. Det sägs att hon var en mycket empatisk och godhjärtat kvinna, som brann för omsorgen om de fattiga. Hon dog redan 1837 i tuberkulos, när Fjodor endast var 16 år gammal. Hans far Michajl Andrejevitj Dostojevskij var en illa omtyckt godsägare som när han var i femtonårsåldern rymde hemifrån för att slippa bli präst liksom sin far. Han lyckades komma in vid kejserliga medicinska akademien, deltog som fältskär i kriget 1812 och blev sedan kvar inom militärmedicinen. Efter det blev han chef för ett fattighospital i utkanten av Moskva och belönades med Sankta Annas orden av tredje klassen och fick titeln kollegieassessor. Genom den titeln uppnådde han status som adelsman i det officiella ryska klassystemet vilket i sin tur gav honom rätt att skaffa sig lantegendom, vilket han gjorde i guvernementet Tula. Till godset hörde två byar med livegna; men det var små byar med få invånare och även dålig jord.

Dostojevskijs hade anor från jordägare i det litauiska furstendömet Pinsk, och där finns byn Dostojevo fortfarande kvar.

Familjen Dostojevskij bodde i en våning  med bara tre rum och kök på sjukhusområdet, men trots det trånga boendet hade de ändå både tjänare, hästar och en ståtlig vagn. Fjodor och den yngre brodern Andrej hade en mycket nära relation, och var i princip alltid tillsammans. Dostojevskij undervisades i hemmet tills han var tolv år, sedan sattes både han och hans bror i en privat skola där de skulle förberedas för gymnasiet. Båda kom sedan in i den ansedda internatskolan Tjermakska skolan i Moskva. Kanske blev deras gemenskap än mer stark då modern dog och fadern på grund av sorgen blev alkoholiserad och ständigt var på dåligt humör. Han fostrade Fjodor och hans syskon väldigt strängt; dagarna bestod av studier och någon lek var det aldrig tal om. Men på somrarna åkte familjen ofta ut till byn Darovoje utan fadern som behövde arbeta, och där bidrog naturen och faderns frånvaro till att Fjodor kunde leva ut och känna sig fri.

Författare som Fjodor under studietiden läste flitigt var bland annat Pusjkin, Walter Scott, Gogol och Schiller; vilken den sistnämnde fungerade som en inspiratör för en renhjärtad idealism där människokärlek och frihetsdyrkan stod i centrum. Både Dostojevskij och brodern Michajl drömde om att bli författare, men då fadern ville annorlunda hamnade Fjodor vid ingenjörsakademien. Fjodor höll sig mest för sig själv på skolan, och tillbringade all sin lediga tid med att läsa och skriva. 1839 dog fadern. Det gick länge ett rykte om att han blivit ihjälslagen av bönderna men antagligen berodde istället hans dödsfall av ett slaganfall.

Författardebut, straffläger och förälskelse

När Dostojevskij var 23 år gammal bestämde han sig för att satsa helhjärtat på en författarkarriär. Han hade då förslösat nästan hela arvet efter fadern på kortspel, och sågs som en märklig figur som är skrytsam och lättirriterad, men hans dåliga humör kan ha berott på de epileptiska anfall han led av; där hallucinationer var ett symptom. 1846 debuterade han med brevromanen Arma människor (Som senare fått titeln Fattigt folk, vilken recenseras här i bloggen). Man menar att Dostojevskijs realism uppkom genom att han började se Petersburg så som det låg framför honom: att staden som låg framför honom samt alla människor var mer bottenlöst och oerhört än någon fantastisk dröm eller någon saga. Debutverket blev kritikerrosat och man menade att en ny stor författare i Gogols anda hade sett dagens ljus. I och med detta stod dörrarna till societeten öppen för honom, dock gjorde han sig snabbt ovän med andra författare då han såg sig som förmer än dessa. Samtidigt sägs han ha varit både paranoid och hypokondriker, och hade en stark rädsla för att begravas levande. Men hälsan påverkade inte Dostojevskijs produktivitet. De följande åren skrev han färdiga tre verk, där han började sätta individen i centrum istället för de sociala frågorna. Det här var en besvikelse på litteraturkritikern och den numera goda vännen Belinskij som efter debutromanen hyllat Dostojevskij som en ny socialrealistisk författare. Samtidigt var det Belinskij som introducerade honom för en hemlig grupp socialister som var kritiska till tsar Nikolaus I:s regim. Dostojevskij blev allt mer revolutionär, och läste ofta upp politiska skrifter för likasinnade. Tsarens hemliga polis arresterade dock anhängarna till gruppen, och dömde flera av dem till döden, bland annat Dostojevskij. Efter en skenavrättning blev han skickad till fånglägret i Sibirien och dömd till straffarbete i fyra år.

Dostojevskij sittandes i en stol Dock fick han avtjäna den sista tiden som menig soldat i Semiplanatinsk, där han träffade och blev bekant med flera personer, varav en av dem var en baron Wrangel som tjänstgjorde som åklagare. Genom Wrangel träffade Dostojevskij Maria Dmitrijevna, som han senare gifte sig med. Dock blev äktenskapet mycket olyckligt då de båda var sjukliga – Maria var lungsjuk medan Fjodor fick fler och fler epileptiska anfall. Dessutom var Maria mer förälskad i en ung lärare vid namn Vergunov, men Dostojevskij som i sitt kärleksrus var i det närmsta besatt av Maria hade på ett förödmjukande och ohederligt sätt fått Maria att välja honom istället. Bland annat genom att övertala dem båda att Maria skulle få det mycket bättre ekonomiskt med honom som make.

Fånglägret påverkade inte bara Dostojevskijs fysiska hälsa, utan påverkade även hans inre tankevärld. Detta visar sig i de två romaner han skrev vid den här tiden; där ondska och godhet står i polemik mot varandra, vilket även kom att kasta ljus framåt mot framtida verk så som Idioten och Onda andar.

Sjukdom och spelmissbruk

Tiden efter giftermålet och flytten tillbaka till Petersburg följdes av en svår period där både Fjodor och Maria blev allt sjukare, och Fjodor tycktes gräva ner sig i arbete, både i skrivandet och litteraturtidskriften Vremja som han drev med sin bror. Han besökte även många olika städer runt om i Europa där hans spelmissbruk gjorde att han förlorade en hel del pengar. I samma veva förälskade han sig i en ung författarinna vid namn Apollina (Polina) Prokofjevna, vilken han inledde en kärleksaffär med. Förälskelsen gjorde att han följde efter henne till Paris, där han på vägen dit spelade bort ytterligare pengar. Kärlekssagan dem emellan fick dock ett abrupt slut på grund av Polinas svalnande intresse, och man kan ana att hans roman Spelaren kom att skildra både den olyckliga kärleken och hans spelmissbruk. Dostojevskij menade att om man förnekade Gud kom detta i uttryck av en perverterad lust som hade drag av vansinne. Kanske hade den här tron uppkommit genom hans egen besatthet för spelandet, men även i sitt möte med mördare i Sibirien.

Enligt Karl Erik Lagerlöf i biografin Dostojevskij – liv och dikt menar att Dostojevskijs syn även inbegriper Ryssland, tsaren och folket och att människans hem och tillhörighet är hos Gud, vilken ger sig uttryck i nationen och jorden. Han menade att individualism och ett självständigt förnuft ledde till synd och ondska, medan man genom att sätta Gud och nationens bästa i främsta rummet förenades i godhet och världsharmoni. Samtidigt höll Dostojevskij, trots tvetydighet, fast vid åsikten att människan är fri att välja mellan gott och ont. Dock kan man inte hitta många karaktärer i hans romaner där karaktärerna är fria att välja; och även hans eget liv är fullt av motsägelser.

Fattigdom, sorg och enorm produktivitet

1865 dog både hustrun Maria och brodern Michajl. Då han både tog på sig ansvaret att sörja för broderns änka och barn samt att överta broderns fordringsägare då tidskriften gått i konkurs; stod han plötsligt med en stor skuld som han inte kunde betala. För att komma undan alla kreditorer flydde han till Wiesbaden där han efter att ha förlorat alla sina pengar ytterligare en gång  bokstavligt talat låste in sig på ett hotellrum för att skriva på romanen Brott och straff. För att få ihop lite pengar hade han innan flykten skrivit på ett kontrakt med en förläggare som innebar att Dostojevskij själv inte fick något vederlag för det han skrev, om han inte på ett år lyckadades skriva en roman på över 200 sidor. Men skrivandet blev inte lätt, han ständigt i ett tillstånd av hunger då han inte hade råd att äta sig mätt. För att få lite pengar lyckades han till slut sälja romanen som följetong till en tidskrift, och fick även låna pengar av olika vänner och bekanta. Detta bidrog till att han kunde återvända till Petersburg. Dock strök han de första sex kapitlen som var skrivna i jag-form och började om, med endast en månad på sig att leverera en färdig roman. Han anställer då en stenograf, en ung kvinna vid namn Anna, att hjälpa honom att färdigställa romanen i tid. Det lyckas, och Anna blir sedan hans hustru i fjorton år. Anna dyrkade sin man både som person och författare, vilket man lätt ser i hennes memoarer.

Man kan säga att det var Anna som fick rätsidas på Fjodors liv; både när det gäller att klara sig ur skuldknipan och genom att ta kommandot över deras ekonomi då han aldrig blev kvitt sitt spelmissbruk. Det var även Anna som tog hand om utgivningen av hans verk, vilket gjorde att han så småningom lyckades bli skuldfri. Trots detta gav författarskapet inte ekonomiskt vinning förrän han skrev på sitt sista stora verk, Bröderna Karamazov. Han hade först då fått erkännande både i Ryssland och i Europa för sitt författarskap. Men Anna gav honom även en trygg bas, ett familjeliv där han hade sin trygga punkt i livet. Dock dog den första dottern bara tre månader gammal, vilket lämnade Fjodor i enorm förtvivlan. Paret fick sedan tre barn till, och barnen var de som gav honom riktig lycka i livet, och han var en mycket tålmodig, ömsint far som älskade att leka med barnen. Han lär ha sagt att själen blev helad genom att man  vistades med barn.

Arbetet med den sista romanen slet på hans hälsa ordentligt, och han blev ofta fysisk sjukt av det intensiva skrivandet. Liksom innan var han uppe hela nätter för att skriva, men detta tär nu oerhört på hans välmående. Innan romanens tillkomst hade han gjort anteckningar i tre år och föreställt sig hur romanen skulle utformas i huvudet. Ändå förkastade han och förstörde flera kapitel för att skriva om. Under hösten då de sista kapitlen skrevs förstod Dostojevskij att han snart skulle dö, och när romanen var färdig i november 1880 hade han endast tre månader kvar att leva. Den 28 januari 1881dog han, 59 år gammal till följderna av blödningar från halsen, som tros ha berott på ett epileptiskt anfall.


Bakhåll förlag ger ut en svit av Dostojevskijromaner, där Anteckningar från underjorden,  Netka Nezvanova och Den evige äkta mannen hör till de senast utgivna.

Bokförlaget Modernista har gett ut nyutgåvor av de verk som ses som hans mest inflytelserika, så som Brott och Straff, Idioten och Bröderna Karamazov.

Här kan du läsa min recension av Fattigt folk.


Källa:
Lagerlöf, Karl Erik (2008). Dostojevskij – liv och dikt. Stockholm : Carlsson Bokförlag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *