Familjen jag hade – Bill Clegg
En husbrand, fyra döda, en överlevande. Detta är startpunkten för Cleggs berättelse som vi får följa i 268 sidor framåt. Det är June, en medelålders kvinna som är mor till Lolly, svärmor till Will och fästmö till Luke som alla dör i branden. Som den enda överlevaren består hennes dagar inte endast i en överväldigande sorg och saknad, utan även ett ältande om vad som egentligen hände den där kvällen och händelserna utspelar sig om och om igen i hennes huvud. I Junes berättelse får man följa med på en resa som startar från det ögonblicket hon gifter sig med Lollys far, ett från början dödsdömt förhållande, fram till det ögonblicket hon träffar och inleder en relation med den tjugo år yngre Luke. Det framkommer att Luke flera gånger har friat, men av rädsla för vad som skulle kunna hända och för vad folk ska säga har hon varje gång svarat nej. Tills kvällen innan branden, då hon till slut bestämmer sig för att säga ja. Men även om sorgen över Luke är olidlig är det ändå att ha förlorat ett barn som är det hårdaste slaget, för vad kan jämföras med det? Till råga på allt så var det först på sistone som June och Lolly fått en fungerande mor- och dotterelation och börjat förstå varandra. Men efter dotterns död inser hon att det fortfarande finns mycket hon inte vet om sin dotter. För att få svar på vem hennes dotter egentligen var bestämmer hon sig därför för att bila igenom hela USA, till de platser som betydde så mycket för Lolly och som hon har skrivit om i brev till sin mor.
Men det är inte bara Junes synvinel som berättelsen styrs av, utan hennes berättelse vävs samman med andra personer som i vissa fall endast på långt håll kände till June och de som dog. Men på något sätt är berättelserna beroende av varandra och utgör tillsammans en helhet; de bildar en väv av själva kärnan av vad det innebär att vara människa där ånger, smärta, död och sorg är en oundviklig del av livet. Och det är den insikten som gör Cleggs roman läsvärd; att svåra minnen och erfarenheter inte bara gör oss isolerade och ensamma, utan även skapar en gemenskap oss emellan. Dock hade jag under läsningens gång känslan av utspriddhet; att Clegg endast skrapar på ytan på de känslor som karaktärerna bär på. Har man själv gått igenom sorgeprocessen vet man att det inte finns endast en nyans av sorg, utan att den kan te sig på många olika sätt. Men sorg innebär oändligt mycket mer än att ta sig från punkt A till punkt B rent geografiskt. Jag hade velat få en fördjupad förståelse för Junes känslotillstånd; hur känns det rent fysiskt och psykiskt när en älskad person plötsligt inte existerar mer? Vilka tankar cirkulerar i ens huvud och hur gör man för att överleva själv?
Förutom detta tycker jag att Clegg lyckas helt ok med sin romandebut.
Familjen jag hade (Did You Ever Have a Family)
Roman
Bokförlaget Forum
2016-03-09
268
Vuxna
Genom en olyckshändelse förlorar June både sin dotter, sin svärson och sin partner. Som bedövad av sorg och saknad beger hon sig ut på en bilresa genom USA, för att försöka hitta de spillror av dottern som hon för länge sedan förlorat.