Avd. för grubblerier – Jenny Offill
Offills roman består av korta intensiva stycken med inre monolog, vilket gör den till en annorlunda läsupplevelse. Här får man under vad som verkar vara en femtonårsperiod följa en namnlös kvinnlig karaktär som inledningsvis är runt 20 år gammal. Hon har en dröm om att vara ett ”konstnärsmonster” och hänge sig helt åt sitt författarskap, vilket löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Men drömmen om att skriva en uppföljare till en för flera år sedan publicerad bok löper parallellt med det pågående verkliga livet: arbetet som lärare, äktenskapet med en musiker samt föräldraskapet. En verklighet som beskriver hur brutalt omtumlande, utmattande och tråkigt det kan vara de första bebisåren.
Här finns ett myller av olika funderingar kring många olika ämnen, och man kastas än hit och än dit i tankegångarna. Jag känner ett stort släktskap med den kvinnliga protagonisten, som är en mycket känslig människa med ständiga grubblerier om livet och hur man ska klara sig igenom det. Blandat med beskrivningar av livets trivialiteter kan man under ytan ana en enorm ensamhet, en ensamhet där berättarjaget känner en alienation gentemot resten av mänskligheten, och där skrivandet och berättandet är det enda sättet att försöka förstå både sig själv och andra. Att berättartekniken mitt i berättelsen plötsligt ändras, från ett jag-perspektiv till ett tredjepersonsperspektiv är i början förvirrande, men på samma gång självklart och brilliant. I berättandet har det hela tiden funnits en antydan om hur viktigt tempus är när man skriver, och genom att plötsligt byta tempus och synvinkel på ett oerhört smidigt sätt visar författaren både oss hur det ska gå till rent praktiskt, samt tar berättelsen till en annan nivå. Samtidigt sker ett skifte i själva temat för romanen: det är först när hon börjar se på sig själv utifrån; som den bedragna Hustrun, som hon får distans till sig själv och äntligen kan låta sig bli det konstnärsmonster hon så länge drömt om.
Efter att ha hoppats på den konstnärliga friheten och den kvinnliga frigörelsen blev jag ganska besviken på slutet. Romanen hade blivit mer intressant om hon lyckats ägna sig åt sitt konstnärskap helt och hållet, utan att vara beroende av och slav under sina känslor.
Avd. för grubblerier
Roman
Natur & Kultur
Januari 2016
187
Vuxna
